“Jag fick bekosta min sjukdomstid och rehab själv”
Nyhet 9 December, 2019

“Jag fick bekosta min sjukdomstid och rehab själv”

Av: Unionen Opinion

Det var måndag morgon, Anders satt på motorvägen från Stockholms skärgård in mot stan när det plötsligt gungade till i huvet, hjärtat rusade och han föll åt sidan. Han lyckades manövrera bilen in till vägkanten. Där satt han en minut – vad sjutton hände? – innan han körde vidare mot jobbet.
Det gick sådär, han fick ett till anfall, men lyckades till slut parkera bilen utanför kontoret och ta sig upp till sitt skrivbord. Väl på plats såg kollegorna att något var galet med chefen, han var ju likblek, så de skickade honom till akuten.

– På sjukhuset kollade de allt, blodtrycket var högt men hjärtat och övriga värden visade sig vara fina. Men läkaren genomskådade mig och sa att ”du har inte mycket att leva för va?” Jo, svarade jag. ”Varför kör du då på som du gör? Det enda som är säkert är att om du fortsätter så här, så är det över för dig snart.” Han var grynhård i omdömet, brutalt rak och tydlig. Det blev ett riktigt uppvaknande.

Det här var Anders tipping point. Fast egentligen kom den inte plötsligt, den föregicks av flera års ohållbar situation.

– Jag var en av dem som hade svårt att sätta gränser. Kanske också för att jag spelade i det goda laget, jag jobbade med miljö- och klimatfrågor med fokus på Östersjön. Då är det extra svårt att säga stopp.

Anders kom in i bolaget som marknadsansvarig, men fick efter några år ta över som vd. Han insåg ganska snart att han fått ärva en hel del problem. Bolaget hade bland annat en alldeles för stor lånepåse, samtidigt som de var underbemannade men ville massor.

– Efter ett helt yrkesliv visste jag att jag har en stor arbetskapacitet – jag har drivit egna bolag, jobbat i folkrörelsen och varit chef – så för mig fanns det inte på kartan att jag skulle gå in i väggen. Jag ville inte belasta alla omkring mig för mycket, så jag var duktig på att ta på mig uppgifter själv.

Våren 2018 flaggade Anders familj för att de inte längre kände igen honom: Vad håller du på med? Du som brukar vara så positiv och social, vart tog den sidan vägen?

– Jag märkte också av förändringen, men borrade ner huvudet och körde på. Min logik var att om vi bara fixar det här och det här, så blir det bra sen. Man lurar sig själv. Det enda som hände var att jag kände mig sämre. Och ju tröttare jag blev, desto mer prioriterade jag bort saker som ger energi, som träningen, vilket bara gör att spiralen nedåt går snabbare.

Anders hann vara vd i tre år innan han föll ihop där i bilen, september 2018. Han blev direkt sjukskriven för utbrändhet (utmattningssyndrom). De första veckorna sov han sig igenom, och när han ändå inte blev bättre kom oron och ångesten och greppade tag om honom. Ridån gick ner på riktigt.

– Jag föll rakt ner i källaren, och tappade tron på mig själv. Det kändes som att jag aldrig skulle komma på benen och kunna jobba igen. ”Allt är över nu, ingen kommer att vilja ha mig.” Jag som hade levt på engagemang, lust och självsäkerhet…, fallet blev jättestort.

Han fick en bra läkare på vårdcentralen, men tyvärr hade man varken tid eller erfarenhet att arbeta med utmattningssyndrom. Men han hade en försäkring via jobbet som gjorde att han ändå kunde få samtalsstöd. Han säger att det var tur, ”man går där själv hemma, utan tidigare erfarenhet av att må så här dåligt, och ska lista ut hur man kommer tillbaka.” Efter fem veckor hemma kände han sig fortfarande skadeskjuten, men då meddelade läkaren att han inte skulle få någon mer sjukpenning från Försäkringskassan.

– Det var som att få en dolkstöt. Märk väl, jag hade vid det laget jobbat och betalat skatt i 42 år. Jag hade knappt haft en sjukdag, och eftersom jag fick barn tidigt så pluggade jag parallellt med mitt heltidsjobb. Och ändå – när jag väl behövde hjälp fick jag det i fem ynka veckor. Kanske kunde jag ha överklagat Försäkringskassans beslut, men jag orkade inte. Läkaren sa också att det var ganska hopplöst, chanserna att få rätt var små. Utan min frus stöd under denna period hade jag aldrig orkat.

Samtidigt hade han varken kropp eller själ att gå och jobba igen – känslan bekräftades av läkaren och psykologen, som sa att det kunde vara rent skadligt för honom. Hans enda alternativ var att säga upp sig från ett välbetalt vd-jobb för att i alla fall få a-kassa – och på så sätt få tid att tillfriskna.
Men eftersom många visste vem Anders är och vad han går för, så fick han redan i november ett par fina jobberbjudanden.

– Det trodde jag inte var möjligt som 60-åring, så även om jag inte var i skick att ta jobben kändes det uppmuntrande. Det höjde humöret, och jag förstod att det kanske skulle finnas ett slut på mörkret.

I slutet av året kom han i kontakt med företaget Hållbar vardag, som jobbar med just personlig hållbarhet.

– Ödets ironi gjorde att min utmattningsdiagnos blev till en styrka här, helt perfekt erfarenhet för jobbet. Tänk att utbrändheten kunde blev något att sätta på cv:t, skrattar han.

Företaget gav Anders den tid han behövde innan han började jobba igen, för energinivåerna svängde fortfarande.

– Ena dagen kände jag mig nästan som vanligt, för att nästa dag tvivla på allt. Självkänslan var stympad, och jag hade blivit mycket känsligare.

Våren 2019 började Anders jobba steg för steg, men bekostade sin tillbakagång i jobb själv. Hösten 2019 kom vändningen, ”nu har jag klivit upp ur gropen.”

– Det har varit ett omtumlande år… Jag har med glädje betalat in till systemet i alla år, i tron att det skulle fånga upp mig när jag föll. Istället har jag fått stå för notan för sjukdomen själv, så väl min rehab som försörjning.

Vad är dina främsta lärdomar?

– Jag förhåller mig till livet och vardagen på ett annat sätt. Bland annat vet jag att man kan prestera väldigt mycket utan att kliva över sina egna gränser. Jag har också lärt mig att våga visa min sårbarhet. Stigmat kring män och psykisk ohälsa är starkt. Jag önskar att fler gubbar pratade om det här, så att vi slapp känna oss så ensamma och svaga när vi föll. För faller gör vi alla ibland, det tillhör livet. Men lika viktigt är att veta att det finns en väg tillbaka, många gånger till en mycket mer hållbar vardag!

Anders Mannesten
Ålder: 61.
Familj: Två vuxna barn och fem barnbarn.
Bor: Värmdö.
Gör: Jobbar på Hållbar vardag.

AV LINDA NEWNHAM
FOTO: PETER KNUTSON