Calmfors försöker laga något som inte är trasigt
Arbetsmarknad 20 Juni, 2019

Calmfors försöker laga något som inte är trasigt

Calmfors försöker laga något som inte är trasigt – Katarina Lundahl

Av: Katarina Lundahl

Lars Calmfors och tre andra nationalekonomer föreslår förändringar av lönebildningsmodellen i en ny bok. En mer nyanserad bild är välkommen, men kritiken bygger på en förhoppning om att lönebildningen ska lösa arbetsmarknadens alla problem. Normeringen fyller sin funktion men är inte en universallösning. Man skruvar i en modell som fungerar – för att laga en arbetsmarknad som inte fungerar. Känns märkligt att säga det men, krama inte ihjäl lönenormeringen Calmfors.

På senare tid har den svenska lönebildningsmodellen och industrins lönenormerande roll hamnat i skottgluggen. Den omfattande kompetensbristen har framförts som bevis för att den rådande lönebildningsmodellen inte fungerar. Enligt detta kritikspår skulle det vara industrinormeringens fel att arbetskraften inte finns på rätt ställen. Lars Calmfors, professor i nationalekonomi, är drivande i debatten och argumenterar för att dagens lönebildningsmodell behöver förändras.

Nyligen släpptes boken ”Kollektivavtal och lönebildning i en ny tid”, skriven av just Lars Calmfors med flera. Som chefsekonom är det inte ofta man skriver en bokrecension. Men nu kunde jag inte låta bli.

Låt mig börja med att säga att boken gör en välkommen genomgång av hur kollektivavtalsmodellen fungerar och hur företagen uppfattar den.

Men, i de sista kapitlen (11–13) fortsätter Calmfors sin polemik kring industriavtalet och den rådande lönebildningsmodellen. Kritiken tar avstamp i arbetskraftsbristen i offentlig sektor. Enligt Calmfors har löneökningstakten varit alltför låg de senaste åren och relativlöneförändringarna har inte varit tillräckligt stora mellan olika yrkesgrupper. Parterna som sätter märket har tagit för stor hänsyn till industrins konkurrenskraft och för lite hänsyn till arbetsmarknadsläget i andra delar av ekonomin. Det har enligt Calmfors lett till, förenklat uttryckt, att det har skapats alltför många industrijobb och att för få velat arbeta i offentlig sektor.

Teorier som inte funkar i praktiken

Den här argumentationen har stött på en hel del patrull, inte minst från parterna bakom industriavtalet. I boken passar han också på att bemöta en del invändningar. Han lyckas ganska bra med att brotta ner motståndarnas argument med sina nationalekonomiska teorier, men jag är inte lika säker att på att hans resonemang skulle hålla i praktiken.

Skillnaderna mellan Calmfors och de som kritiserar hans argumentation handlar till stor del om hur man ser på konsekvenserna för Sverige och svenskt välstånd av att exportindustrin skulle krympa relativt andra sektorer. Den kanske mest orealistiska biten i hans argumentation tycker jag rör finansieringen av de höjda lönerna i offentlig sektor, samtidigt som skatteintäkterna dyker nedåt när industrijobben blir färre och företagsvinsterna mindre.

Sverige skulle bli fattigare

Här lutar han sig mot argumentet att höjd skatt faktiskt fortfarande leder till höjda intäkter (det vill säga att beteendena inte ändras så mycket att intäkterna faller när skatten blir högre). Men hur länge det skulle fortsätta gälla är inte givet, och risken är uppenbar att den linje Calmfors förespråkar skulle få negativa effekter på arbetsvilja och företagsamhet. Ja, att Sverige skulle bli fattigare på köpet.

Märket klarar redan satsningar på enskilda grupper

En annan kritik jag har mot Calmfors resonemang är att det faktiskt redan sker så kallade relativlöneförflyttningar, att vissa grupper får mer än andra. Det gäller till exempel yrkesgrupper det råder brist på i offentlig sektor. Därmed är märket uppenbarligen inget hinder för att sådana förändringar ska kunna ske. Calmfors och hans medförfattare lyfter också i boken själva fram att till exempel lärare och sjuksköterskor har haft högre löneökningar än genomsnittet under senare år. Men trots det är Calmfors inte nöjd. Eftersom kompetensbristen ändå legat kvar på höga nivåer för de här yrkesgrupperna. Han tar det som inteckning för att relativlöneförändringarna inte har varit tillräckligt omfattande och att det behövs mer radikala grepp än långsamma reallöneförändringar.

Jag menar att det går att dra andra slutsatser. Det är en styrka för modellen att det faktiskt kan ske förändringar i lönenivåerna mellan grupper. Att förändringar sker gradvis kan faktiskt vara bra för legitimiteten – snabba kraftiga förändringar i vissa gruppers löner jämfört med andras kan vara svårare att få acceptans för.

Det erkänner också Calmfors

Det finns också annat än bara lönenivåerna som avgör hur lätt eller svårt det är att rekrytera sjuksköterskor och lärare. Det erkänner också Calmfors. Det är onekligen svårt att mäta påverkan av saker som arbetsmiljö och arbetsvillkor för hur attraktivt ett yrke är, men det är uppenbart att dessa faktorer spelar roll.

Arbetsgivare inom offentlig sektor behöver ta större ansvar

En aspekt som Calmfors ägnar alltför liten uppmärksamhet är också vilket ansvar lokala politiker har som arbetsgivare i kommuner och landsting. Istället för att peka finger mot parterna bakom industriavtalet borde mer strålkastarljus riktas mot dem som faktiskt är ansvariga för den lokala lönebildningen och de befintliga lönestrukturerna i kommuner och landsting. Kompetensbristen i offentlig sektor är ett stort problem. Det är svårt att göra lönekarriär som sjuksköterska eller socialsekreterare. Men problemet är inte lönebildningsmodellen och märket, utan att kommun- och landstingspolitiker inte har prioriterat att lyfta erfarna medarbetare. Är rätt sätt att komma tillrätta med detta genom att ändra i industriavtalet? Jag tror inte det. Här måste politikerna istället ta sitt ansvar.

Det Lars Calmfors framförallt efterfrågar är att vissa yrkesgrupper som det råder stor brist på ska få högre, gärna centralt avtalade, löneökningar än vad som följer av industrins lönemärke. I boken har förslaget utvecklats och Calmfors tanke är att en opartisk nämnd ska ge parterna råd kring vilka grupper som behöver få högre löneökningar än andra. Det här är möjligen en modell som kan se tilltalande ut på ritbordet, men i praktiken skulle den inte funka. Alla fackförbund skulle rimligen argumentera för att just deras grupper ska få mer, medan arbetsgivarna skulle göra allt för att inte lyssna på nämnden.

Orealistiska förslag för att uppnå jämställda löner

Ett annat felsteg Calmfors och andra kritiker gör är att tro att det skulle gynna kvinnor och ge mer jämställda löner om kompetensbrist skulle få spela större roll i de centrala löneförhandlingarna och avtalen. Jag är övertygad om att det i privat sektor skulle vara precis tvärtom. Männens löner skulle snarare snabbt dra iväg.

Männens löner skulle snarare snabbt dra iväg

Hur kan jag vara så säker på det? I Unionens senaste konjunkturrapport visade vi att sju av tio är män av dem som idag jobbar i tjänstemannayrken med goda framtidsutsikter, alltså yrkesgrupper som det kommer råda stor brist på framöver. I de tjänstemannagrupper där konkurrensen om jobben kommer hårdna är bilden den omvända – sju av tio är kvinnor. Anledningen är att männen dominerar i alltmer efterfrågade yrken inom teknik och IT, medan kvinnor är i stor majoritet i mer administrativa roller som är på nedgång i antal.

Utöver att det är dåligt ur ett jämställdhetsperspektiv är jag inte heller säker på att bästa sättet att råda bot på den skriande bristen på IT-kompetens är att låta deras löner skjuta i höjden?!

Här behövs istället andra insatser och betydligt bättre möjligheter för till exempel kvinnor som nått en återvändsgränd i sin karriär att bygga på sin kompetens eller byta yrkesbana.

Etableringsjobben ger nya vägar in på arbetsmarknaden

Calmfors lägger en del krut i boken på att visa att demografiska förändringar kommer öka efterfrågan på arbetskraft i offentlig sektor. Detta som argument för att det behövs en omfördelning av arbetskraften från privat till offentlig sektor i framtiden. Enligt Calmfors är det orealistiskt att den reserv av arbetskraft som finns i de arbetslösa, som ofta har svag förankring på arbetsmarknaden, kan lösa kompetensbristen i offentlig sektor framöver. Det finns onekligen utmaningar här, men om parter och staten tillsammans bestämmer sig för att få på plats lösningar som ger nya vägar in på arbetsmarknaden, som etableringsjobben, så tror jag att det går. Det är en väg som måste prövas och som vore ett långt mycket bättre sätt att försörja offentlig sektor med personal än att försöka göra det genom att slå ut industrijobb.

En genomgående brist i Calmfors resonemang är frånvaron i analysen av den pågående snabba teknikrevolutionen och vad den gör med arbetskraftsbehov, i både privat och offentlig sektor. Offentlig sektor måste i högre grad dra nytta av ny teknik. I privat sektor kommer teknikförändringarna också innebära stora utmaningar, inte minst när det gäller vilka kompetenser som efterfrågas.

Omställningsförhandlingarna viktig pusselbit

Parterna har också inlett nya omställningsförhandlingar just för att vi ser det här. Unionens ambition är att förhandlingarna kommer resultera i att fler får bättre förutsättningar att kliva vidare till bristyrken och mer kvalificerade jobb i framtiden. Vi måste få till jobbkedjor som frigör enklare jobb, och där de som redan finns på arbetsmarknaden kan röra sig uppåt på kompetensstegen. I de flesta andra länder eftersträvar politiker att skapa fler kunskapsintensiva jobb med högt förädlingsvärde. Skulle man lyssna på Calmfors skulle vi i Sverige istället verka för att det skapas färre sådana jobb. Nej, det är inte rätt modell för att lösa kompetensbristen eller för att skapa ett framgångsrikt Sverige.

Framgångsrik lönebildning ger fler jobb och mer pengar i plånboken

Samtidigt sätter Calmfors fingret på den viktiga avvägning som lönebildningen till stor del handlar om – den mellan ökad sysselsättning och högre reallöner. Calmfors anser helt enkelt att det skapats alltför många jobb, på bekostnad av för låga löneökningar. Det är alltid en svår uppgift för parterna att göra rätt avvägningar här, men jag är övertygad om att det är farligt, för jobben och ekonomin, att släppa fokus på vilka löneökningar vi kan bära givet läget i omvärlden och hur produktiva vi själva är. Då hamnar man lätt i en otrevlig lönespiral.

Dessutom är det viktigt att ha med sig att den goda jobbtillväxten under de senaste åren också är en följd av högkonjunkturen och liknande trender har synts även i andra länder. Att vi kommer ha så här god jobbtillväxt i framtiden är därför absolut inte givet. Det är lätt att bli bekväm i högkonjunktur och ta den starka arbetsmarknaden för given, men det kan stå oss dyrt längre fram.

Calmfors beskriver också helt korrekt att när parterna sätter märket finns två olika rättesnören som vägs mot varandra. Den ena är konkurrenskraftsmodellen och går ut på att vi ska ligga i nivå med kostnadsökningarna i omvärlden. Den andra utgår istället från att lönerna ska öka i takt med den svenska inflationen plus produktivitetsvinsterna. På den fackliga sidan fäster vi vikt vid båda, medan arbetsgivarna inte helt oväntat föredrar att se mest till konkurrenskraftsfrågan.

Som Calmfors själv också lyfter fram ska parterna enligt industriavtalet ta hänsyn också till läget i övriga ekonomin när märket sätts. Calmfors laborerar i boken med olika ändrade skrivningar i industriavtalet för att mer fokus ska läggas just på den svenska arbetsmarknaden när lönenormen bestäms. Jag tror inte att det behövs i dagsläget och risken finns att man då skulle tappa fokus på just konkurrenskraften. Med det sagt är det viktigt att komma ihåg att märkessättningen redan idag faktiskt handlar om att se till helheten, även om konkurrenssituationen för industrin är en viktig parameter. Det kan vara viktigt inte minst för arbetsgivarsidan att komma ihåg. Alltför låg löneökningstakt utifrån de två modeller som beskrevs ovan riskerar att skada legitimiteten för den svenska lönebildningsmodellen.

Slutsats: Calmfors mer nyanserad

Trots mina många invändningar tycker jag att Calmfors har blivit mer nyanserad i sin kritik av industrinormeringen. Förslagen i boken handlar inte om att skrota industriavtalet, utan om olika varianter av förändringar som ska ske mer eller mindre på marginalen.

Är det någonting jag hade velat skicka med i boken så är det vikten av att löneökningstakten inte är så hög att industrijobb slås ut på bred front, men samtidigt så pass hög att arbetstagarna känner att de får sin rättmätiga del av produktivitetsvinsterna som de jobbat ihop. För att behålla legitimiteten för dagens lönebildningsmodell är det också helt centralt att, så långt det är rimligt, se till att löntagarna får fortsatta reallöneökningar.

Comments are closed.