Inkomstskillnaderna i Sverige fortsätter att öka, ett nytt trendbrott är livsviktigt (ja, faktiskt)!

Jon Tillegård

Igår presenterades 2011 års utgåva av SNS Välfärdsrapport på ett seminarium i Stockholm. Rapporten har titeln ”Inkomstfördelningen i Sverige” och är skriven av Anders Björklund och Markus Jäntti, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för social forskning (SOFI) vid Stockholms universitet. Det är en ganska späd rapport, rent fysiskt alltså. Men Björklund och Jäntti har använt utrymmet väl. Det är ett helt pärlband av upplysande fyrbåkar som presenteras i rapporten – som för övrigt borde vara obligatorisk läsning i julemörkret för samtliga riksdagsmän. Här kommer ett axplock!

• Under perioden 1930-1980 minskade inkomstskillnaderna i Sverige. Under de senaste trettio åren är trenden tydligt den motsatta – skillnaderna i inkomst i Sverige mellan de som har lägst och de som har högst ökar.

• Den andel av Sveriges befolkning som klassas som fattig enligt det relativa fattigdomsbegreppet har under samma period ökat från fyra till tolv procent.

• I ett internationellt perspektiv tillhör Sverige dock de länder med minst inkomstskillnader, medan USA och Storbritannien ligger i andra änden av spektrat av de industrialiserade länderna.

• Även när det gäller barnfattigdom utfaller en internationell jämförelse till Sveriges fördel. MEN. I takt med att inkomstskillnaderna i Sverige i stort ökar förstärks även skillnaderna mellan barnen.

I rapporten görs även tre konstateranden som borde ge regeringen anledning att fundera igenom sin syn på exempelvis a-kassan någon vända till.

1. När det gäller inkomsten beror dess påverkan på en persons välfärd inte bara av hur hög inkomsten är, utan även av hur jämnt fördelad den är över livet. Stora kast i inkomsten sänker välfärden.

2. Den främsta orsaken till sådana kast i inkomsten är arbetslöshet.

3. De grupper med lägst inkomst lider – som lök på laxen – störst risk av alla grupper att vara arbetslösa. Dessa gruppers välfärd sänks alltså av att de helt enkelt överlag har lite pengar (lax) men även av att de alldeles för ofta dessutom blir arbetslösa och då har jävligt lite pengar (lök).

Tänk om det bara fanns någon liten ynklig politisk reform som kunde lindra åtminstone en av dessa två bördor. En reform som kunde minska inkomstbortfallet för den som blir av med jobbet. Nå’t som inte sparkar lite mer på den som redan ligger och verkar ha hyfsat ont. Nu ska vi se… Vad sägs om en sänkning av restaurangmomsen?

En central fråga att fundera på är förstås den om vad som är en eftersträvansvärd inkomstskillnad i samhället. De flesta i Sverige idag kan nog skriva under på två ståndpunkter som har med idén om rättvisa inkomster att göra. Ett barns framtidsutsikter ska inte avgöras av vilka föräldrar barnet välsignats eller förbannats med i livets lotteri. Och den som anstränger sig ska premieras före den late. Men sen blir det svårare. Vilka medel ska samhället få använda för att utjämna möjligheterna barnen emellan? I vilken grad ska den flitige belönas och den late straffas? Och i hur hög grad har vi faktiskt oss själva att tacka för att vi är framgångsrika eller oss själva att skylla för vår brist på gymnasiekompetens?

Svaren är inte givna, inte heller efter en läsning av SNS rapport. Rapportförfattaren Markus Jäntti refererade dock under seminariet till en forskningsrapport vars slutsats åtminstone fick mig att vilja slå ett hårt slag för ett nytt trendbrott gällande inkomstskillnaderna i Sverige – kosta vad det kosta vill (nästan). Under en 20-årsperiod som avslutades 2007 studerades sambandet mellan inkomst och livslängd i Finland. Studien visar att skillnaden i förväntad livslängd mellan den femtedel av befolkningen med högst och den femtedel med lägst inkomst ökade kraftigt under perioden – för männen med mer än fem år. 2007 var den förväntade livslängden för de rikaste 20 procenten av de finska männen 12,5 år längre än den för de fattigaste 20 procenten.

12,5 år. Det är länge det. Det kan mycket väl vara skillnaden mellan att hinna få uppleva sitt barnbarn lära sig cykla eller att få vara med och fira samma barns studentdag. Som om det inte räckte med de uppenbara livsbördorna som de lägre inkomsterna i sig innebär. Lök på laxen, som sagt.

Som avslutning. Björklund och Jäntti konstaterar i sin rapport att inkomstskillnaderna i Sverige idag är på samma nivå som de var i USA runt 1980 och i Storbritannien runt 1990. Med viss bävan frågar jag mig: vad kommer det att stå i den utgåva av SNS välfärdsrapport om inkomstfördelningen i Sverige som ges ut år 2041? Jag hoppas att den berättar om det historiska trendbrottet som fick inkomstskillnaderna i Sverige att åter minska med början år 2013, som en följd av framsynta och modiga politiska reformer genomförda av regeringen Reinfeldt under 2012.

PS. En uppmaning till SNS. Gör en föreläsning av denna rapport och få TED att nappa. Fråga Hans Rosling varför det är en bra idé. DS.

Media: DN 1, DN 2, Kristianstadsbladet, Corren, Helsingborgs Dagblad, SvD 1, SvD 2,

Bloggat: Sacobloggen 1, Sacobloggen 2, Akademikerförbundet SSR, Sven Tycker, Bengt Silfverstrand, Gunvor om hälsa, jämställdhet och politik, Schlaug.se, Rapporter från välfärden, Ylva Johansson, Munkhammar blog, Daniel Swedin, Per Wirtén

Kommentera