1. De gymnasiala yrkesutbildningarna ska ge högskolebehörighet.

Detta vill även Unionen. Det är den linje vi, liksom många arbetsgivarorganisationer, med eftertryck drev i samband med diskussionerna inför den nya gymnasiekolan. Yrkesprogrammen behöver vara en bas för såväl fortsatt arbetsliv som fortsatta studier. Att yrkesprogrammen inte ger grundläggande behörighet till högskolan om eleverna inte gör ett aktiv val har minskat yrkesprogrammens attraktivitet. Detta är olyckligt i en tid då den allmänna bilden av yrkesprogrammen snarare är i stort behov av att stärkas. Att allt fler ungdomar efter gymnasiereformen  har valt bort yrkesprogrammen talar sitt tydliga språk: Unga  ser på utbildning i ett långsiktigt perspektiv och vill inte begränsa sina framtida möjligheter. Denna långsiktighet borde regeringen ta intryck av även i den fortsatta utvecklingen av utbildningspolitiken. Detta borde regeringen kunna åtgärda mer eller mindre omgående, med stort stöd från riksdagen och hos parterna på arbetsmarknaden.

2.  LO vill även att branschernas parter får ett ökat inflytande över den gymnasiala yrkesutbildningen.

Även detta stämmer i stort överens med vad Unionen vill se och med vad vi har föreslagit tidigare. Programråden, både på nationell nivå och regional nivå, kan och bör få en ökad roll. Särskilt när det gäller  innehåll och utformning av utbildningarnas yrkesmoment. Det skulle förbättra matchningen och resultera i utbildningar som är relevanta för företagen. Unionen välkomnar därför en diskussion om ett ökat inflytande för programråden.

Samtidigt vill jag även lyfta fram att dessa programråd har begränsade möjligheter att förmå näringslivet att ta på sig en mer aktiv roll i det arbetsplatsförlagda lärandet. Där har näringslivet självt nyckeln och måste komma med  intiativ som ger långsiktiga lösningar. 

Centrala löneavtal fyller en viktig funktion – de stabiliserar Sveriges ekonomi. Det normerande ”märket” finns till för att löneökningarna inte ska bli för höga och riskera att försämra samhällsekonomin, samtidigt som det lägger en grund som säkerhetsställer arbetstagarnas löneökningar.

I morgonens ekonomieko – 16 mars – kunde vi höra ett inslag om sifferlösa avtal. Claes Stråth, generaldirektör på Medlingsinstitutet, utalade farhågor om att en ökning av dessa avtal kan leda till samhällsekonomiska problem. Även om det i dagsläget känns avlägset kan vi inte blunda för utvecklingen.

Individuell och differentierad lönesättning med ett centralt normerande löneavtal i grunden är rätt väg att gå.

Socialförsäkringsminsiter Kristersson vill att ISF ser över reglerna i sjukförsäkringen mot bakgrunden av den ökande psykiska ohälsan. Det är bra. Bland Unionens medlemmar framstår psykisk ohälsa – exempelvis depression och stressrelaterad ohälsa – som den främsta sjukskrivningsorsaken. Att se över sjukförsäkringen utifrån de konskevenser dagens regler har för dem som sjukskrivs på grund av psykisk ohälsa är således något som skulle kunna leda till en sjukförsäkring som är bättre anpassad till det arbetsliv och de risker för ohälsa som tjänstemän inom det privata näringslivet möter i sitt arbete.

Ändå finns det skäl till oro. Kristersson framhåller att även om det finns undantag fungerar dagens tidsgränser inom sjukförsäkringen dåligt, och då med utgångspunkten att det är bättre för dem som drabbas av psykisk ohälsa att stanna kvar på jobbet och att just frånvaro från jobbet är den största riskfaktorn för dem som har drabbats av psykisk ohälsa. I en artikel i Dagens Nyheter säger Kristersson att dem som drabbas av psykisk ohälsa ”sjukskrivs, går hemma, blir sämre och ju längre tiden går desto svårare blir det för dem att komma tillbaka till arbetet. Det som talar för den teorin är att sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa oftare blir längre än andra.”

Men de som drabbas av psykisk ohälsa är långt ifrån en homogen grupp. Även om snabb återgång i arbete kan vara bra för vissa, är det Unionens erfarenhet att det i många fall behövs en längre tid för vila och återhämtning. Som en av Unionens medlemmar har uttryckt det i en enkätundersökning som Unionen har genomfört:

Hade jag fått den tid jag behövde för tillfrisknande redan från början, utan att ständigt jagas och ifrågasättas vilket förvärrade och fördjupade min stressjukdom hade jag varit snabbare tillbaka i arbete. Istället har dessa år kantats av en evig förföljelse och stress att aldrig bli lyssnad eller trodd på av Försäkringskassan trots mycket allvarliga och utförliga sjukintyg från expertis. Det har varit min största längtan att kunna åter arbeta och få mitt liv tillbaka och jag har arbetat stenhårt för att nå dit. Men Försäkringskassan har hela tiden lagt krokben för mitt tillfrisknande.

Problemet med dagens sjukförsäkring är inte främst att psykisk ohälsa leder till långa sjukskrivningar på grund av bristande krav på de sjukskrivna att återgå i arbete. Snarare framstår de snäva tidsgränserna med prövning av arbetsförmåga mot arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden efter 180 dagar som en faktor som förhindrar vila och återhämtning för dem som drabbas av exempelvis depression. Så även om försäkringskassan i många fall gör ett bra jobb med kompetenta och duktiga handläggare upplever många som drabbas av psykisk ohälsa att Försäkringskassan och sjukförsäkringen förhindrar tillfrisknande (som Selene Cortes i sin kommentar i DN påpekar behöver många vila för at komma tillbaka).

Dessutom anger i Unionens undersökning de som drabbas av psykisk ohälsa i högre utsträckning än de som sjukskrivs på grund av andra skäl att deras sjukskrivning helt eller delvis är relaterad till deras arbete. Att då tvingas gå tillbaka till eller stanna kvar på ett arbete som ses som orsaken till ohälsan kan vara förödande. Istället måste sjukförsäkringen utformas så att även de som drabbas av psykisk ohälsa som kräver längre period av vila och återhämtning ska ha en rimlig möjlighet att komma tillbaka till det gamla arbetet eller ett annat arbete där den sjukskrivne kan få användning av sin kompetens och erfarenhet.

 Mer positivt är därför att Kristersson lyfter fram förbättrade möjligheter att byta arbete eller karriär i samband med sjukskrivning. I många av de sjukskrivningsfall som Unionen kommer i kontakt med vill också den sjukskrivne gå vidare till annat arbete. Ett sätt att underlätta arbetsbyte eller karriärbyte är att utöka möjligheten till tjänsteledighet för att pröva på ett annat arbete under sjukskrivning, ett annat sätt är att göra det lättare att ta del av olika utbildningsinstaser under sjukskrivning för att ta tillvara den sjukskrivens kompetens och erfarenhet. Sedan måste inte minst det förebyggande arbetet på arbetsplatserna stärkas – exempelvis genom en psykosocial föreskrift som anger hur arbetsgivare och arbetstagare på arbetsplasterna kontinuerligt kan arbeta med den psykosociala arbetsmiljön i förebyggande syfte och stärkta regler för att få en fungerande företagshälsovård med kompetens att förebygga psykisk ohälsa på plats ute på arbetsplatserna.

 För Unionens medlemmar är sjukförsäkringens utformning en central fråga för ett tryggt arbetsliv. Unionen arbetar därför kontinuerligt för att reglerna inom sjukförsäkringen utformas så att försäkringen ger Unionens medlemmar den trygghet de behöver för ett utvecklande och produktivt arbetsliv.

Vad säger du studierna? För det första framgår tydligt hur hårt krisen 2008-09 drabbat medborgarna i OECD-länderna. Framför allt är det löneinkomsterna som utvecklades negativt mellan 2007 och 2010. Ett område där Sverige utmärker sig positivt är att de totala inkomsterna till medborgarna faktiskt upprätthölls vid en jämförelse mellan dessa två tidpunkter. Bäst lyckades Chile och Polen medan Island, Nya Zeeland och Grekland noterade de kraftigaste minskningarna av inkomsterna från anställning cch affärsverksamhet.

I detta diskuteras också hur inkomsterna utvecklas mellan olika grupper. Så här skriver OECD (egen översättning): ”I länder där genomsnittsinkomsten inte förändrades särskilt mycket var erfarenheten från fördelningen olika. Medan de fattigare familjerna  i USA, Italien, Frankrike, Österrike och Sverige fick än sämre utveckling än genomsnittet, så ökade i Australien oc Portugal den disponibla inkomsten för dem i botten på inkomstskalan  fattigare familjerna snabbare än för dem i toppen.” Inom OECD totalt minskade de disponibla inkomsterna för de 10 procent med högst inkomster med runt 1 procent medan de 10 procent med lägst inkomster förlorade 2 procent per år. För Sveriges del innebar detta att medan den översta percentilens inkomster ökade med runt 4 procent mellan 2007 och 2010 så ökade den nedersta percientilens disponibla inkomster med enbart 1 procent.

Resultaten är inte överraskande i sig utan effekten av att en ökad arbetslöshet leder till större skillnad i disponibla inkomster. Det är en förväntad effekt, i synnerhet om skatte- och transfereringssystemen i samhället motiveras med att det ska löna sig att arbeta. Då ska det samtidigt inte löna sig att inte arbeta – oavsett skäl till att individen i fråga inte arbetar.

Just effekterna av detta är tydliga från Swedbanks och Sparbankernas Hushållsbarometer. I rapporten konstateras torrt att ”Tydligt är att sämre ekonomi i allt högre utsträckning förklaras av att man lämnat arbetsmarknaden eller gått ner i arbetstid. Det är idag mer än tre gånger så vanligt att man anger minskad arbetstid som förklaring till sämre ekonomi omm man jämför två år bakåt i tiden. Inte sedan mätningen av denna aspekt började 2006 kan man notera högre värden.”

En slutsats att dra från de två studierna är att båda med all önskvärd tydlighet illustrerar vikten av att hålla uppe sysselsättningen i ett land. Detta kan inte som förefaller vara fallet idag inte enbart göras genom att manipulera med incitamentstrukturen på ekonomins utbudssida. Det som framför allt saknas är kraftfulla åtgärder på ekonomins efterfrågesida. Att hushållsbarometer når värden på bara strax över 50 innebär att det är bara strax över hälften av hushållen som upplever att de fått det bättre de sex senaste månaderna. Knappt hälften upplever motsatsen – att de fått det sämre.

Unionen arrangerar ett seminarium där vi bjudit in ett antal förbundsordföranden för politiska ungdomsförbund. Kom och lyssna, delta och diskutera. Det goda samtalet är centralt för att vi ska dela en likartad bild om morgondagens arbetsmarknad. Som så ofta är det bra att utgå från sina personliga förväntningar.

Dessutom presenterar Unionen en ny undersökning där vi tittat på vilka utmaningar unga partipolitiska makthavare ser på arbetsmarknaden, vad de tycker är viktigt i sitt eget arbetsliv och vilka personer de tror kommer att vara en viktig makthavare även i framtiden.

Unionens förbundsordförande Cecilia Fahlberg inleder, varpå samtalet med förbundsordföranden i de politiska ungdomsförbunden tar vid.

Panelen består av följande förbundsordföranden:
Erik Bengtzboe, MUF
Stefan Lindborg, Ung Vänster
Linda Nordlund, LUF
Magda Rasmusson, Grön Ungdom
Sara Skyttedal, KDU
Hanna Wagenius, CUF
Gabriel Wikström, SSU
Seminariet modereras av Cecilia Beskow, samhällspolitisk chef Unionen.

Plats: Scandic Malmen, Götgatan 49-51, Stockholm
Datum och tid: Den 23 maj 16.00 – 18.00. Samtalet börjar 16.30, efter samtalet är det
mingel.
Anmälan? Seminariet är gratis, anmäl dig senast 20 maj till 23maj@unionen.se. Uppge namn, organisation, titel och eventuella önskemål om specialkost.

Ett av de viktigaste skälen är att företagen insett fördelen med att ha tillverkningen nära forsknings- och utvecklingsavdelningen. På så sätt kortas utvecklingstiderna ner, och tiden har blivit allt viktigare när kraven ökat på att snabbt ta fram nya modeller och uppdateringar.

Professor Lars Bengtsson på Högskolan i Gävle säger att det visat sig att ett nära samarbete mellan olika funktioner i företagen, som marknad, forskning och utveckling och produktion, i längden ger högre konkurrenskraft än ett produktionssystem som bygger på outsourcing och låglönejakt.  

Genom att vara effektiva och smarta kan det högre löneläget i Sverige kompenseras, menar värmepumpstillverkaren Thermias vd Magnus Glavmo i Ekots inslag. Dessutom har lönerna stigit i exempelvis Kina, vilket i kombination med dyra och tidskrävande transporter gör det ännu mindre attraktivt att flytta produktion.

Unionen har sedan länge följt och problematiserat trenden att flytta verksamhet utomlands, så kallad outsourcing och offshoring. Företagen flyttar inte bara tillverkning, utan även verksamheter som it, personal- och ekonomiadministration och viss forskning och utveckling – det vill säga tjänstemannajobb.

Vi menar att det alltför sällan görs en ordentlig konsekvens- och riskanalys av flytten. Dolda kostnader, som kvalitetsbrister och kostnader vid själva flytten, har inte beaktats och effektiviseringsmöjligheter i den befintliga verksamheten har inte undersökts. Utvecklingen som forskarna i Gävle nu fångat upp tyder på att flera företag nu insett fördelarna med en samlad effektiv verksamhet i Sverige.

Men trots detta sker det fortfarande mycket outsourcing visar undersökningen som Högskolan i Gävle gjort. Denna bild stöds också av våra egna undersökningar hos Unionens företagsklubbar. Det finns också oroande signaler från svenska industriföretag att man nu på grund av den starka svenska kronan överväger att flytta produktion utomlands. Outsourcingtrenden lever med andra ord vidare.

Unionen ser positivt på den nya teknikens möjligheter men anser att de problem som den medför också måste hanteras för att göra arbetslivet hållbart. Därför måste det göras rejäla satsningar på arbetsmiljöarbetet; genom att öka anslagen till arbetsmiljöforskning, till Arbetsmiljöverket, samt att Arbetsmiljöverket tar fram en effektiv föreskrift kring psykosocial arbetsmiljö.

Länk till artikeln i sin helhet:

Infografik om Unionens vobba-undersökning:

De delar av konsumtionen som på årsbasis har blivit billigare är främst inventarier och hushållsvaror, transporter och boende (främst räntekostnader). De områden som främst blivit dyrare än livsmedel, restaurang och logi samt utbildningar.

Riksbanken brukar använda sig av en del alternativa mått för att se hur priserna utvecklas, Framför allt är det ett mått som kallas KPIF som studeras. F:et står för fast ränta, och måttet utgår från att räntan hålls konstant så att prisutvecklingen för de områden som Riksbanken själva direkt kan påverka exkluderas.  Även detta mått har under de senaste fjorton månaderna legat under den nedre gränsen för Riksbankens toleransband (mellan 1 och 3 procent) med undantag för en enskild månad då KPIF nådde 1,1 procent. Också ett tredje mått HIKP, där varukorgen anpassats till europeisk konsumtion, visar på att prisökningarna är nere på O.

Frågan måste ställas var Riksbankdirektionen ser alla inflationshot, eftersom direktionen hårdnackat vägrar agera för att nå de mål den sagt sig ha. En japansk utveckling hotar, men är det detta som Riksbanken ser framför sig och egentligen har som mål. Andra aktörer i ekonomin agerar och fattar beslut under tron att Riksbanken strävar efter att nå sin målvariabel. När alltför många slutar tro på Riksbankens ambition, då kommer banken att få stora problem att återfå förtroendet. Vilka blir då grundstenarna i det ekonomiska agerandet?

– Ungdomar vill i första hand få hjälp med att få in en fot på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingen bör utveckla sitt individuella stöd och ge konkreta kontakter med arbetsgivare till varje arbetslös ungdom redan i ett tidigt skede av arbetslösheten, säger riksrevisor Gudrun Antemar.

De unga som bedöms behöva det kan idag få åtgärder från dag 1, men det finns som riksrevisionen påpekar uppenbara skäl att se över om åtgärderna är de rätta och om det finns tillräckligt med tid, regelmässiga möjligheter och kompetens på arbetsförmedlingen att göra dessa bedömningar på ett bra sätt. Det måste vara bättre om några unga får för mycket hjälp än om några får för lite.

Men det allvarliga problemet är fortfarande att antalet unga i utanförskap växer. Utanförskapet innebär att man på grund av ej avslutad utbildning och/eller sociala förhållanden, såsom brist på sociala kontakter och närhet till vuxna som jobbar, hamnar långt från arbetsmarknaden. Skola, föräldrar och andra vuxna i ungas omgivning har ett mycket stort ansvar att se till att unga stannar i skolan, lär sig det de ska och avslutar sina utbildningar med godkända betyg.
Arbetsförmedlingen har ett brett ansvar att motverka utanförskapet, men de möter ofta individer som redan hamnat i en situation där de många gånger saknar den utbildning som efterfrågas på arbetsmarknaden. Det kräver både kompensation i fråga om utbildning här och nu men måste också motverkas innan det hinner bli ett problem.