Volontäruppdrag vägen in på arbetsmarknaden
Nyhet 28 November, 2017

Volontäruppdrag vägen in på arbetsmarknaden

Av: Unionen Opinion

Mohad Aruqi lämnade ett kaotiskt Gaza och flydde till Sverige för snart fyra år sedan. Han förstod tidigt att det hängde mycket på honom själv om han skulle lyckas skapa ett bra liv i sitt nya hemland. Redan efter två dagar började han kontakta organisationer för att söka volontäruppdrag.

Vi träffas på Mohads kontor i Göteborg på Andra långgatan. Utanför Röda Korsets entré står en grupp män och pratar, någon håller upp dörren när jag går in. Det finns lappar med reklam för olika aktiviteter, språkkurser, hjälp att skaffa sig en gemenskap i det nya hemlandet.

Mohads fru och två barn reste till Sverige ett och ett halvt år före honom, som flykting och anhöriginvandrare kunde Mohad söka uppehållstillstånd och resa efter dem senare.
– Det tog ungefär två år innan jag fick permanent uppehållstillstånd. Det var svårt med språket och det sociala livet, det är inte lätt att skapa kontakter, allt är så nytt. Livet är beroende av att man skapar relationer, vänner, lär känna myndigheter och organisationer.

Mohad är lång och talar med pondus. Det märks att han har arbetat länge och att det inte är första gången han blir intervjuad. Vi talar om varför valet föll på just Sverige, då för fyra år sedan när läget blev kaotiskt i Gaza.
– Jag hade en kompis som bodde här och uppmuntrade oss att komma. Jag jobbade för FN i 16 år med organisationer som UNDP och UNESCO. Ofta som projektledare för humanitära frågor, ungdomsfrågor och hållbar utveckling.

Tidigt förstod Mohad att det mesta hängde på honom, att han behövde ordna både arbete och bostad genom egna kontakter. Han läste jobbannonser och sökte uppdrag som volontär.
– Redan andra dagen i Sverige började jag kontakta organisationer som letade efter relevant arbetskraft, jag skickade standardmail till ett 20-tal organisationer och fick svaret att de kunde låta mig komma dit för att öva mig i språket, men de trodde att jag var överkvalificerad för de volontäruppdrag som fanns, de kunde inte erbjuda lön eller  så, men jag sa att jag kunde göra vad som helst, undervisa i engelska, utveckla verksamheten eller något annat de behövde. För att få ett sammanhang.

Röda Korset antog erbjudandet och lät honom undervisa i engelska någon gång i veckan medan han själv fick undervisning i svenska i utbyte.
– Jag är van vid att jobba heltid och kände att det var så tråkigt att jobba så lite, att det fanns så mycket tid att oroa sig, sitta hemma och inte göra något. Så jag jobbade på 3-4 olika organisationer parallellt. Jag fick ingen lön, men jag ville hålla mig aktiv och ge lite till samhället om jag kunde.

En restaurang i stan erbjöd honom arbete några dagar i veckan tillfälligt. Under tiden spånade Mohad på ett projekt som han presenterade för Röda Korset.
– Min idé var att de som får uppehållstillstånd skulle erbjudas ett paket av tjänster: Undervisning i svenska, samhällsorientering etc. De sa att de var väldigt spännande, de hade inte pengar till min lön men för allt annat som projektet kostade och jag fick jobba heltid med något som jag kunde och som jag trodde på. Det behövdes ingen stor budget: Lite till transport, lokaler och fika. Jag hittade frivilliga som kunde jobba med projektet som volontärer.

Under projektets gång blev Mohad mer och mer etablerad. Han tog initiativ till ett utbildningsmaterial som går igenom grunderna i samhället och språket med hjälp av några frivilliga lärare.
– Det finns inte så många som gör tidiga insatser för nyanlända. Varför? Eftersom ingen vet om de får stanna eller inte. Alla mår så dåligt under den där väntetiden, så därför ville jag göra ett projekt för just dem. Du vet, jag var tvungen att utbilda frivilliga, utforma policydokument och så, men jag gjorde det. Utan lön. Sen när jag själv fick uppehållstillstånd och kunde resa, började jag söka arbete inom FN igen.

Mohad erbjöds arbete som programofficer i Grekland, men när Röda korset riskerade att bli av med honom erbjöds han en avlönad tjänst i Göteborg.
– Lönen var självklart inte lika hög, men kan man välja pengar framför sin familj? Jag fick en anställning på tre år med kollektivavtal.

Vi talar om de specifika problemen att som både högutbildad och erfaren hitta arbete i Sverige både inom och utom sitt yrke.
– Jag har sökt omkring 200 jobb. Allt möjligt, även städning. Jag försökte få en tjänst som lektor på universitetet. Men språket är ett stort hinder. Jag började tala svenska först efter två och ett halvt år här. Mitt jobb kräver en avancerad nivå av svenska, jag har gått ned tre fyra nivåer från där jag var i Palestina och min lön är omkring 15.000 kr mindre än det senaste jobbet jag hade utanför Sverige.

Mohad har arbetat länge med flyktingfrågor, nyanlända och deras integration i samhället. Jag frågar vad han tror är viktigast för att hjälpa människor ut i arbete.
– Först och främst att göra en bra utvärdering av deras kompetens, intressen och erfarenheter. Att börja med dem tidigt, inte först efter att de fått uppehållstillstånd och etablerat sig, utan att börja så tidigt som möjligt. Innan man blir deprimerad och luften går ur en. Många av de nyanlända vill söka jobb eller utbildningar inom universitetet, men de kan inte få sin kunskap eller legitimation validerad. Det saknas en bra och snabb väg att validera den yrkeskunskapen som finns.

Han har egen erfarenhet av det senare. Hans kandidatexamen har inte kunnat valideras och många som kommer saknar handlingar.
– Ibland har de erfarenhet utan intyg, eller helt annan kunskap eller ett starkt intresse som kan tas tillvara. Som en advokat med erfarenhet av mänskliga rättigheter, som inte kunde valideras utan papper. Eller en ingenjör som var utbildad arkitekt och som har lång erfarenhet av att göra elinstallationer, vilket är eftersökt i Sverige, men ingen kan validera deras kompetens.

Mohad menar att det avgörande för den här typen av program är att det finns en tydlig koppling till arbetsplatserna och företagen. Så att det kan utmynna i praktikplatser och riktiga jobb.
– Det måste finnas någon policy som säger till arbetsgivare: Ni måste ta emot någon procent nyanlända. Ge näringslivet något som motiverar dem. Minska skatten för det. Eller betala lönen. 

Jag påpekar att just de insatserna finns idag, via till exempel instegsjobb och undrar hur han ställer sig till den typen av initiativ som redan existerar.
– Det är nog ett bra program, men varför kan inte fler få hjälp, varför är inte fler arbetsgivare intresserade av att göra det här? Jag vet att några hotell har börjat ta emot nyanlända. Men regeringen behöver skapa fler jobb, också inom sina egna myndigheter. Inom länsstyrelsen, kommunerna och på arbetsförmedlingarna. Det handlar inte bara om jobb utan också om att skapa någon enkel lön eller ränta för de som vill starta eget. Vi behöver även en policy som säger att arbetsspråket inte måste vara svenska. Arbetsgivare kan ta emot hantverkare på engelska eller arabiska, vad spelar det för roll om en maskinist inte kan prata svenska?

Vi kommer in på de nya begränsade uppehållstillstånden, jag frågar hur han tror att det påverkar tillgången till arbetsmarknaden.
– Det kan skapa frustration hos människor, de kommer inte in i en etableringsfas förrän de vet om de får stanna på lång sikt eller inte. Det är enkel psykologi: Så länge man inte har trygghet kan man varken tänka eller planera långsiktigt. Om du vill göra en plan för var i din karriär du vill vara 10 år framöver, hur ska du kunna komma igång med dina planer?

Vårt samtal glider över i hans upplevelse av hur svenska kollegor bemöter honom och andra med utländsk bakgrund. Mycket är fint, men ett drag han beskriver känner jag igen. I brist på bättre termer kanske vi kan kalla det för Den svenska självgodheten.
– Många kollegor tänker på dig som en stackare som vill jobba med vad som helst. De underskattar dig och dina erfarenheter. Som nyanländ blir du klass C, som en lägre typ av person. Dina initiativ och din kompetens undervärderas ofta.

Han berättar om vänliga, snälla kollegor, att det inte är där problemet ligger utan i det jämlika mötet. När han är kompetent och stark, inte behövande.
– Jag tror problemet handlar om att många ser sig som goda samariter, snarare än jämlikar. Det är oerhört svårt att kämpa emot det här, men samtidigt måste man förstå att integration är en process som handlar om att båda parter ska närma sig varandra. Tyvärr är regeringens policy att träna eller förbereda de nyanlända på hur de ska lära sig att integreras. Det är inte helt rätt , de måste också jobba med fördomar hos den svenska befolkningen.

Mohad säger att han numer sällan säger ifrån när personer uppenbart underskattar honom. Jag frågar om det beror på att han har ett smalt utrymme att vara kritisk utan att bli anklagad för att vara aggressiv? Mellan ödmjuk, överkörd, kritisk och aggressiv finns inte mycket svängrum i vårt land när du är invandrare, tänker jag. Han nickar instämmande, med ett skratt, pekar med hela handen och utbrister: Exakt! Och ger mig en liknelse som går över mitt huvud tills han förklarar:

Barcelona spelar bättre än Madrid på hemmaplan. När publiken och domaren är någon annan än du är behöver du hitta några andra Madridare.

Det får oss att prata om vikten av gemenskap mellan landsmän i exil, mellan invandrare. Platser att få känna sig som på hemmaplan.
– Jag vill ge något tillbaka till det här landet och till de områden som behöver det mest. Jag vill skapa ett sammanhang där människor inte drabbas av fördomar och stereotyping.

Om artikelskribenten

Sonja Schwarzenberger är verksam som journalist, programledare och producent. Hon har arbetat med en rad olika produktioner inom radio och teve, bland annat som programledare för Resebyrån i SVT. 

Tillsammans med Lawen Mohtadi var hon 2008-2010 chefredaktör för den feministiska kulturtidskriften Bang. Sonja har även varit programledare för P3 Kultur, Tendens, Sonjas Garderob, Kvällspasset, Packat och klart och Frank i P3.

2013 skrev hon boken “Bryt Tystnaden – en handbok mot sexuella trakasserier” med juristen Naiti Del Sante på uppdrag av TCO. År 2015 kom hon ut med intervjuboken En röd stuga med en halvmåne på gaveln där hon intervjuat sex svenska profiler inom folkbildning.

Idag arbetar Sonja Schwarzenberger som senior kommunikationsrådgivare Arena Opinion och i en rad artiklar skildrar hon individer som har flytt till Sverige och lyssnar på deras tankar kring den svenska arbetsmarknaden.

Comments are closed.