Trygghet nyckeln till framgång
Nyhet 28 November, 2017

Trygghet nyckeln till framgång

Av: Unionen Opinion

När Perla Touma kom till Sverige efter att ha flytt från kriget i Syrien hade hon tur – efter bara två månader hade hon och familjen fått permanent uppehållstillstånd. Perla bestämde sig att inte se bakåt utan planerade för en framtid i Sverige – första fokus blev att lära sig språket.

Under den första tiden i Sverige bodde Perla och hennes familj hemma hos en släkting och väntade på om de skulle beviljas uppehållstillstånd eller inte.
– Det viktigaste då var språket. Vi prioriterade verkligen det över allt annat. När vi fick reda på att vi skulle få stanna permanent tittade vi inte tillbaka utan planerade framåt för oss och för barnens skull. Vi visste att språket var nyckeln för att få arbeta med det vi är utbildade till och har erfarenhet av.

De började med att lära sig de enklaste meningarna på Syriska föreningen, så att det gick att handla. På föreningen träffade de personer som visste hur saker fungerar i Sverige, som gav dem ett socialt sammanhang och en väg in i samhället.
– Vi fick permanent uppehållstillstånd efter bara två månader, det tog inte så lång tid. Det var bättre då än det är nu när de flesta bara får 13 månader i taget. Efter att jag fokuserat helt på att lära mig svenska ett par månader kom jag in på “Korta vägen” (en arbetsmarknadsutbildning som riktar sig till akademiker med utländsk bakgrund på uppdrag av Arbetsförmedlingen) på Stockholms universitet. Genom den kursen fick jag en chans att praktisera på Stockholms tingsrätt.

För varje steg Perla tog på praktiken förstod hon vilket moment som skulle komma härnäst – vilka kompletterande utbildningar hon behövde för att komma närmare ett jobb. Det gick snabbt, men vägen till att arbeta som jurist var inte självklar.
– Jag kände mig inte trygg, för jag ville verkligen inte hamna i fel situation… För många gör det. De har hög utbildning, men kör taxi eller ett annat yrke som inte passar till deras utbildningsnivå. De är överkvalificerade för det. De får varken en bra matchning av Arbetsförmedlingen eller stöd att hitta en kompletterande utbildning. Det är inte bra för någon, varken för individerna eller samhället! Vi förlorar viktiga erfarenheter och personal som behövs inom Sveriges bristyrken. Vi går miste om skatteintäkter och riskerar att skapa en ny underklass av invandrare.

Vi kommer in på den stora debatten om så kallade ”Enkla jobb” och om sänkta löner som ett medel för att hjälpa nyanlända in på arbetsmarknaden. Perla Touma är kritisk till om det skulle få en positiv effekt, tvärtom menar hon att det leder till att cementera människor i olika ekonomiska klyftor:
– Samma anställningsvillkor ska gälla för alla. Jag tror det är väldigt viktigt att vi inte har olika ingångslöner. Om vi inför speciella låglöneyrken för nyanlända skapar vi i praktiken en ny underklass.

Vi återvänder till Perlas tid på tingsrätten. Språket som användes där krävde en mycket avancerad nivå av Perla som bara bott i Sverige i två år. Trots det är Perla idag tacksam över att praktiken gav henne en fot in i rätt bransch och möjlighet att utvecklas. Efter praktiken sökte hon sig till en juridisk översiktskurs på Folkuniversitetet med hjälp av “Korta Vägen”.
– Jag kämpade jättemycket där, en lektion som tog några timmar för de andra tog en vecka för mig på grund av språket. Men jag tog mig vidare. Även om man får höga betyg måste man ut på arbetet, det är där den verkligt stora skolan börjar.  

Vi pratar om hur hon fick reda på de olika kurserna och vikten av personliga kontakter som nyanländ.
Kursen i juridik var bra, men jag kan inte säga att jag kunde ta till mig alla detaljerna. Det tog sex månader, men kontakterna jag fick genom kursen var minst lika värdefulla. Min lärare var jättesnäll och duktig, vi talade om min yrkesbakgrund i Aleppo och hon tipsade mig om att gå vidare med yrken som passar min bakgrund, med arbetsrättsfrågor. Hon berättade för mig om fackförbund som Unionen och att det kunde passa med min erfarenhet från Syrien.

Perla googlade Unionen och tog kontakt. Hon mailade helt enkelt chefen och bad om ett möte.
– Jag berättade om mig själv förutsättningslöst utan att fråga om jobb. Jag talade om vilka ambitioner jag hade och varför jag kunde se mig själv arbeta för Unionen. Nästa steg var att höra av mig igen och fråga efter jobb. De hade ju inte annonserat ut någon specifik tjänst, men jag låg på och fick en praktik i fyra veckor som sedan ledde till en visstidsanställning och övergick till en tillsvidaretjänst.

Att som nyanländ få ett kvalificerat arbete i Sverige är inte en enkel bedrift. Det kräver ofta år av aktivt sökande och praktiserande, vilket i sig inte ger några garantier. Ett fenomen som Perla ser kritiskt på.
– Många arbetsgivare på arbetsmarknaden vill att man ska ha erfarenhet av att jobba i Sverige för att anställa en. Det räcker inte med praktik. Det kan man ju förstå, men hur ska en person som står utanför arbetsmarknaden lyckas få den där första erfarenheten? Det samma gäller svenskan. Man behöver praktisera språket på riktigt i samhället för att utveckla den.

En dag mitt i sommaren förra året läste Sverigedemokraten och talmannen för riksdagen Björn Söder hastigt upp ett nytt lagförslag. Det gick på några sekunder, efter talmannens redogörelse tryckte församlingen på röstknapparna och saken var klar. Den nya lagen innebär att asylsökande som har rätt till skydd bara får tidsbegränsade uppehållstillstånd. Den som får flyktingstatus får stanna i tre år, men de allra flesta får bara uppehållstillstånd i 13 månader. De klassas som alternativt skyddsbehövande. För Perlas familj var det avgörande att de fick permanent uppehållstillstånd och visste att de kunde stanna för att skapa ett nytt hem.
Om uppehållstillståndet är permanent eller tillfälligt spelar stor roll. Om man känner sig trygg i livet, kan man också bidra till samhället och till sitt eget liv. Det blir också lättare för arbetsgivarna. Varför ska de investera i någon som kanske inte får stanna längre än 13 månader?  

Vi fortsätter att tala om vilka åtgärder som behöver införas för att flera nyanlända ska få arbete och rätt anställning. Möjligheten till nätverk nämner Perla som den viktigaste faktorn, att komma i kontakt med människor som kan branschen, som kan tipsa om jobb som inte annonseras ut.
Det är väldigt svårt att få de jobben, det är bättre att hitta de dolda möjligheterna, där man själv ska kontakta någon i rätt tid. Men för det krävs kontakter, så att man kan få tips om var man kan börja leta. Det kan vara personer från skolan eller på praktikplatsen. Där kan man också använda sin yrkesbakgrund och hamna i rätt bransch och se vad som behövs för att komma närmare en anställning. Däremot är det otroligt viktigt att inte praktiken utnyttjas av oseriösa arbetsgivare som aldrig låter praktiken övergå i arbete. Jag har flera kollegor med samma bakgrund som jag som fastnat i den typen av staplade praktikplatser som inte leder till anställning.

Jag frågar vad vi som samhälle kan göra bättre för att etablera nyanlända människor på arbetsmarknaden.
– Att hjälpa till att besvara frågan: ”Vad kan jag göra för att komma närmare ett arbete?” Det är det som är svårast när man inte känner landet. Den här delen måste Arbetsförmedlingen ta större ansvar för. Att hjälpa människor hitta rätt utbildning och praktik. Facket kan bidra genom att komma ut till arbetsförmedlingen och föreläsa om hur det fungerar här: Om svenska modellen, om vikten av kollektivavtal, försäkringar och arbetsrätt. Vi behöver inkludera fler i arbetstryggheten och få till fler kollektivavtal, i synnerhet när det talas om att försvaga människors anställningstrygghet och löner. Vi är ju redan här som färdigutbildade och därför så billiga, samhällsekonomiskt sett! Dagis, grundskola, allt sånt som kostar är redan klart. Vi vill bidra till vårt nya land.

Vi talar lite om livet vid sidan av jobbet, om dagar med barnen i simhallen. Hennes familj tycker om att bowla och träffa vänner de helger de hinner. Det verkar finnas utrymme för en vardag som handlar om mer än att bara komma vidare, att landa. Att skapa en fortsättning på livet som började i en annan del av världen, snarare än att börja om. Äldste sonen har precis fått högsta poäng på sitt prov och kan börja gymnasiet.
Jag känner mig trygg här och vi planerar att stanna. Jag vill ju bidra till Sverige med något i framtiden. Vi vill liksom inte vända tillbaka blicken, vi har etablerat oss här nu. Våra barn har scouterna, kompisar och aktiviteter. Vi försöker prata svenska hemma, men ibland tänker jag att min lilla sons arabiska har blivit sämre. Jag vill inte att han ska tappa sitt modersmål. Man vill inte förlora sina rötter. Modersmål är något man får gratis.. Känslorna lever kvar, precis som släkt och vänner även när man bor i Sverige. Det handlar inte om att välja mellan rötter, kontakter och känslor. Man kan behålla allt samtidigt.

Innan vi avslutar samtalet återvänder vi till samhällsdebatten. Hur den allt mer har kommit att beskriva flyktingar som en problematik att lösa. Istället för människor och det som följer med; Erfarenheter, perspektiv och liv.
– Jag vill inte tala om vi och ni. Vi vill ju komma in och känna oss som en del av ett samhälle. Att vi får vara olika delar av samma kropp. Jag hoppas att vi inte inför fler politiska eller ekonomiska förslag som kommer att dela upp den här kroppen.

Comments are closed.