Sima Kamyar
Nyhet 28 November, 2017

Sima Kamyar

Av: Unionen Opinion

Simas liv fortsatte att begränsas efter revolutionen och tiden som frihetsberövad. Hon fick inte vidareutbilda sig, trots att hon gjorde mycket bra ifrån sig på nationella prov. Varje månad fick hon anmäla sig till en övervakare. Ofta kom polisen och knackade på utan förvaring.

–På grund av mig fick min bror inte heller utbilda sig och jag förstod att det skulle drabba mina barn också. Så jag beslöt mig för att fly. Jag sökte asyl här i Malmö sommaren 2000 och efter nästan två och ett halvt år fick jag permanent uppehållstillstånd.

40 år gammal hade Sima lång livserfarenhet bakom sig, men efter revolutionen, fängelset och sitt begränsade yrkesliv i Iran hade hon inte lika lång yrkeserfarenhet:
–Jag tilläts jobba som administratör i Theeran, sen gifte jag mig och efter det jobbade jag inte så mycket. Men i Sverige ville jag verkligen investera i framtiden och min försörjning.

Sima tar upp en tjock pärm, den är fylld av rekommendationsbrev, intyg från alla hennes praktikplatser och ett välformulerat CV:
–Först studerade jag på SFI i 5 månader, sedan gick jag Komvux för att få behörighet. På den tiden planerade jag för framtiden, funderade över vilket yrke jag ville ha. Jag var  intresserad av naturvetenskap och av att få en utbildning så snabbt som möjligt, jag övervägde att bli apotekstekniker och sökte en KY-utbildning i Ängelholm. Men precis då ändrade Borg-regeringen reglerna och det gjorde att jag inte fick studera i en annan kommun än den jag bodde i.

Det blev början till på en lång tid av utbildningsinsatser och praktikplatser som inte levererade det hon siktade på – ett yrke och en stabil försörjning:
–Jag fick en handledare på AMS som inte trodde på mina ambitioner att bli apotekstekniker, utan i princip tvingade mig att gå en utbildning i livs och läkemedel. Jag var inte så intresserad, men på något sätt tog jag utbildningen och försökte göra mitt bästa i två år, men efteråt fick jag inte jobba! Det hade min handläggare missat, att det krävdes fem till tio års yrkeserfarenhet för att få en anställning.

Efter utbildningen hörde Sima av sig till sina klasskompisar, av de 18 studerande hade nästan ingen arbete.
–De enda som fick jobb var etniskt svenska som var släkt med eller kände någon på arbetsplatsen. Jag sökte jobb, jag fick flera praktikplatser och var jätteduktig men mot slutet, när det var dags för praktiken att övergå i anställning kom de med ursäkter: På miljöförvaltningen sa de att jag hade lite problem med språket, trots att jag uppenbarligen klarat 40 projekt med det språk jag har. Jag blev förbannad, efter två månaders praktik fick jag en månads förlängning för att avsluta projektet jag arbetade med. Jag frågade om det fanns något sommarjobb eller liknande men fick höra att det inte fanns någon tjänst att söka. Sista dagen av min praktik hörde jag att den unga studenten jag hade lärt upp fick sommarjobbet. Jag frågade chefen om det berodde på min ålder, men på den tiden kände jag inte till lagen om åldersdiskriminering.

Sima gjorde praktik på åtta olika arbetsplatser, både inom privat sektor och den offentliga. Ingenstans ledde det till jobb. Arbetsuppgifterna var sällan tänkta som utvecklande praktiksysslor utan fullgott arbete.
–Problemet är att vi kvinnor som är invandrare vet alldeles för lite om lagar och regler, jag la all min tid på att praktisera och försöka hitta jobb och blev utnyttjad. På ett ställe praktiserade jag i nästan i fem månader utan att bli anställd.

Efter flera dåliga erfarenheter började hon ställa tydligare krav. Ett företag skrev att de inte kunde erbjuda henne lön, men att hon gärna fick praktisera. Sima tackade ja mot att hon skulle få kompetensutveckling: Lära sig hur maskinerna fungerade och få mer kvalificerade uppgifter.
–Redan efter några dagar kände jag mig som en springpojke, de skickade runt mig till olika avdelningar varje timme. Jag fick aldrig vara i närheten av maskinerna och insåg att de inte ville lära mig någonting. Då konfronterade jag förmannen som svarade: ”Vi kommer inte lära dig nåt, varför ska vi satsa resurser på dig, det har du missförstått.” Jag blev så arg! Chefen och jag hade kommit överens och ändå skämtade han elakt om att jag var tvungen att praktisera där för att få bidrag. Jag svarade: Så mycket pengar är det inte tal om. 3000 kronor, vad tror du?! Flera av de anställdas barn jobbade där för en riktig lön.

Sima ringde sin nya handledare på Arbetsförmedlingen och berättade om situationen. Ingen på företaget tog emot några samtal eller besvarade mail.
–Det var sista praktiken jag gick på. Efter det sa jag att om ni tvingar mig att praktisera igen måste det vara seriöst. Se bara på mitt på mitt CV! Det ser konstigt ut när det bara står ”praktik” överallt! Senare hittade en etableringslots ett etableringsprogram till mig. Mitt arbete var att hjälpa nyanlända från Iran och utföra administration, jag kunde programvaran de använde och blev anställd efter två veckor. Men efter ett år kom regeringsskiftet, lotsprogrammen försvann och jag blev arbetslös igen.

Efter ett halvår i arbetslöshet hörde hon talas om att socialförvaltningen i Malmö behövde behandlingsassistenter på ett transitboende.
–Jag var inte utbildad, men eftersom jag kan persiska kunde jag jobba med flyktingar från Afghanistan. Sen drogs boendena in, de flesta boende skickades till andra kommuner, så då blev jag arbetslös igen, jag började söka jobb igen, titta efter utbildningar, men till slut hörde jag att de behövde tolkar till ett flyktingboende i stan.

För att få jobb som tolk behövde Sima ännu en utbildning. Hon kontaktade AMS men fick vänta i flera veckor på svar. Hon hittade en tolkutbildning i Malmö, men fick svar från sin handläggare att det inte stämde utan rekommenderade en utbildning i Kristianstad för Folkuniversitetet som Sima läste i sju månader.
–Men när jag var färdigutbildad fick jag höra att Malmö stad inte erkänner den utbildningen. Trots att vi gick igenom allt: Juridik, alla teman och hade samma böcker som på Medborgarskolan, räknas inte min utbildning lika högt. Man kan få jobb, men inte lika bra betalt.

Nu tar hon de tolkuppdrag som kommer in, vid sidan av sitt vikariat på ett flyktingboende:
–Jag frågade om när jag skulle bli anställd, men de sa att jag måste vara socionom eller motsvarande, trots det jag jobbar jag nu! Jag gör allt och har samma uppgifter som mina utbildade kollegor, så varför kan jag inte få anställning? De säger åt mig att jag ska plugga, men hur många utbildningar har jag inte redan tagit förgäves? Dessutom tar det tre år att studera, och jag måste försörja mig och har bara åtta år kvar till pensionen. Jag vet inte om jag orkar, men om de vill ha mig i arton år till så ska jag jobba i arton år som vikarie.

Sima är medlem i fackförbundet Unionen och jag frågar henne vad hon tycker att facket ska engagera sig i för att hjälpa sina medlemmar med flyktingbakgrund:

–Först och främst, som flyktingar har vi har ingen kännedom om lagar och rättigheter, inte förrän vi tar reda på det själva. Varför kommer inte fackföreningarna till oss och informerar oss om våra rättigheter? Jag var så ensam, jag jobbade så hårt, jag var så vänlig och förstod inte varför jag inte fick någon chans. Om jag visste att jag hade kunnat anmäla de som utnyttjar oss och diskriminerar på grund av ålder och ursprung… Jag har sett annonser där det står ”Är du ung, hungrig och vill jobba?” Det är ju åldersdiskriminering redan där! Jag tänker att eftersom så många är intresserade av att utnyttja oss som gratis arbetskraft, så borde facken vara intresserade av att ansluta oss som medlemmar.

Vi talar om frustrationen som byggs upp under åren. Varför hon alltid får svara på samma frågor: Vad gjorde du? Vad sökte du? Har du ansträngt dig?
– Nästan alltid har jag ringt, följt upp, varit aktiv, men det leder ju ingenstans! Privata kontakter är det enda som fungerar. Varför ska jag sitta i utbildningsprogram när jag istället borde ha gått ut och skapat kontakter? Det är så mycket som gör mig frustrerad. Jag studerade i två år samtidigt som jag jobbade natt för att få ihop det till mig och mina barn, och nu ska jag betala tillbaka studielånet varje månad trots att jag inte kunnat använda den utbildningen.

Det var handläggaren på AMS som tvingade mig att ta den, hon sa: Utbilda dig och gå vidare, du är här hela tiden! Den handledaren hade inte koll på hur verkligheten såg ut. Ingen anställde oss. Praktiken räknades inte som erfarenhet.

Sima berättar om aktiviteter hon gått genom socialen och arbetsförmedlingen. Aktiviteter som gör att hon inte längre räknas som arbetslös i statistiken. En aktivitet som inte är detsamma som anställning.En gång skickades hennes grupp ut att dansa salsa.
–Jag är livsmedelsinspektör. Jag gillar inte att någon främling ska vara nära mig och röra mig. Jag vill inte dansa, jag vill närma mig ett arbete! Vi räknades som i aktivitet. Men aktivitet är inte arbete. De säger: Ni får något. Men statistiken är inte giltig. För varje utbildning de fixar tar de bort dig från statistiken. Men VAD har vi? Massor av människor utbildas, och nu får vi mindre jobb. Varför har ingen koll på prognoserna. Det är samma med tolkutbildningen, varför auktoriseras den inte?

Tanken på att hennes tjänst som vikarie när som helst kan avslutas gör henne orolig. Hon berättar att det går rykten kring LAS, lagen om anställningsskydd och att arbetsgivaren kommer ha koll så att ingen blir inlasad av misstag.
–Jag är orolig, vad ska jag göra om jag blir av med det här? Jag blir ju äldre och mina kunskaper i livsmedelsteknik åldras med mig eftersom jag inte får arbeta med det jag är utbildad för. Det blir färre och färre tolkuppdrag också. Samtidigt känner jag verkligen att jag behövs på boendet där jag jobbar, att mina livserfarenheter kommer till nytta. Många av de nyanlända som saknar uppehållstillstånd vet inte vad de ska göra och vad som ska hända. De får inte ens börja i skolan, de säger att de saknar framtid, de har inget hopp. Och jag tänker, finns det jobb för dem i framtiden? Jag hör politiker prata om att invandrare ska ta alla de sämsta jobben, de lägsta jobben, städandet, är det därför vi tas emot? En pojke sa: Vad ska jag göra i framtiden? Jag kommer städa gator, plocka skräp i parken. Varför ska jag studera? Vad ska jag hoppas på? Men då skrattade jag och sa: Vad tror du, här måste du plugga till och med för att städa! Jag fick plugga kemikalier i tre månader, innan jag fick jobb som städerska! Jag skojade lite med dem, så de blev skrattande. Jag fortsatte; Om ni pluggar och utbildar er, kan ni ha en annan framtid. Jag sa: EU är öppet för er. Var inte negativa. Det är bättre för hälsan att ni tror. Ibland är det svårt att ge dem hopp, jag kan ju inte ge dem säkra råd om något, för jag vet ju att det är svårt. Jag har det ju själv svårt. Men något har jag gjort rätt för mina söner har växt upp här. Den ena läser på universitetet och den andre jobbar som civilingenjör. Han säger: ”Mamma, du har gett oss allt, en dag ska jag blir chef!”