“Man vill klara sig själv, men ibland går det inte”
Nyhet 9 December, 2019

“Man vill klara sig själv, men ibland går det inte”

Av: Unionen Opinion

Kerstin heter egentligen något annat. Eftersom hennes situation är allt för vanlig, vill vi berätta om den. I texten får hon var anonym, annars skulle hennes a-kassa dras in.

Det brukar heta att ungefär lika lång tid som det tar att gå in i väggen tar det att komma tillbaka från en utbrändhet. Det är mellan tummen och pekfingret, för har hjärnan väl blivit bränd, så vet man inte exakt hur lång tid det tar för den att läka. Det här är forskare och läkare fullt medvetna om, men svaret duger inte för Försäkringskassan. Det fick Kerstin känna på.
Kerstin är utbildad ingenjör och jobbade som produktionsledare inom industrin. Ambitiös och duktig som hon var fick hon snabbt stort ansvar. Det var när hon bytte jobb och blev konsult som allt gick över styr.

– Jag blev uthyrd till ett stort elbolag, där projektledaren innan mig hade blivit sjukskriven på grund av stress. Chefens lösning var att säga att ”vi tar in någon.” Denna någon var jag, men det var omöjligt att leva upp till deras förväntningar. Man ska lösa problem som organisationen själv inte lyckats lösa på många år. Jag hamnade i en ohållbar situation.

Kerstin fick hand om de stora elavtalen – viktiga kunder, komplicerade avtal, stora summor pengar. Verksamhetsområdet var dessutom stort, så hon flängde runt så mycket hon hann.

– Så fort jag började få lite koll på läget så anställde de en ordinarie, och då hamnade jag hos en ny kund i kaos.

Kerstin kände sig maktlös, och det uppdrivna arbetstempot och stressen tog till slut ut sin rätt. Hon ofta ledsen på väg till och från jobbet. Pulsen ökade så fort hon klev in på kontoret, hon tappade minnet, ”jag trodde att jag hade fått alzheimer som min mamma”, var genomtrött men hade svårt att sova…

– Jag sökte läkarhjälp för alla möjliga problem, som öroninflammation och värk. Till slut var det en AT-läkare som kopplade allt till stress.

I maj 2015 blev Kerstin sjukskriven för utmattningssyndroms, och vid det laget var hon så själatrött att hon knappt orkade komma ur sängen. Läkaren sjukskrev henne i några månader i taget och ibland strulade det med sjukintygen.

– Det är stressande att inte veta om man ska få sjukpenning eller inte. En stress man inte behöver, för man tvivlar på sig själv också, man vill inte riktigt inse att man är så sjuk som man är. Viljan av att klara sig själv är ju stark.

Hon beskriver det som att leva i en dimma, ungefär som om du hade varit vaken i två dygn på raken. Och stressen kan slå till för minsta lilla, ”det räcker med att Försäkringskassan har ringt och ifrågasatt mina intyg, så kan jag bli apatisk i flera dagar.”

I december 2017 gick konsultföretaget hon jobbat för i konkurs, men eftersom Kerstin var sjukskriven fick hon inte ta del av Trygghetsrådets tjänster. Istället fick hon gå till en coach hos Unionen.

– Henne träffar jag fortfarande, hon är det enda riktiga jag har att hålla fast vid.

Våren 2018 kallades hon till möte på Försäkringskassan. Kerstin tog med sig en representant från Unionen som stöd. Försäkringskassan ville att hon skulle börja arbetsträna eftersom det gynnar tillfrisknandet, men man kom fram till att det var lika bra att hon väntade tills efter sin höftoperation. Våren 2019 kallades Kerstin och facket åter till Försäkringskassan – då hade man bytt handläggare. Han meddelade att hon inte längre skulle få sjukpenning – hon behövde genast börja jobba. Kerstin skickades vidare till arbetsförmedlingen för inskrivning, så att hon i alla fall kunde söka a-kassa.

– De menade att jag skulle hitta ett jobb där jag kunde vila när det behövdes, men vem anställer en person som behöver arbetsträna?

I somras lyckades Kerstin ändå få jobb i en butik (hon sa inget om utbrändheten) och ville så gärna att det skulle bli en start på något nytt.

– Men efter upplärningen skulle jag jobba själv. Det var mitt under rean, så det var kaos i butiken och min hälsa försämrades.

Hade Kerstin fått sjukpenning, så kunde arbetsförmedlingen ha hjälpt henne att hitta en arbetsplats där hon fick arbetsträna, och steg för steg komma tillbaka till arbetsmarknaden. Istället går hon nu på a-kassa, vilket hon bara får om hon är kapabel att jobba 100 procent.

– Om de får reda på att jag egentligen inte kan jobba heltid så kan a-kassan dras in. Det vore katastrofalt, det är den lilla ersättning jag får. Idag lever jag på mindre än en tredjedel av min normala inkomst.

Hon klarar sig för att hon har ett sparkapital, ”hur hade det gått annars?”

– De vill att folk ska komma tillbaka ut i arbetslivet igen, men samtidigt har man ett kortsiktigt ekonomiskt tänk. Genom att sluta ge mig sjukpenning snyggar de till statistiken, men om man verkligen vill få tillbaka människor i jobb så ser man till att folk blir friska och hållbara först.

AV LINDA NEWNHAM
FOTO: PETER KNUTSON