“Jag var för sjuk för rehab, men ansågs tillräckligt frisk för heltid”
Nyhet 9 December, 2019

“Jag var för sjuk för rehab, men ansågs tillräckligt frisk för heltid”

Av: Unionen Opinion

Vissa säger att utbrända känner efter för mycket, men det är inga lata människor som går in i väggen. Det gör de som har förmågan att pusha sig för hårt för länge. Sanna Dahlin tillhör den typen.
Sanna, 34 från Solna, har alltid varit en fröken duktig, en högpresterare: Hon hade lätt för sig i skolan, var frökens hjälpassistent redan i tvåan, hade höga förväntningar på sig hemifrån och levde upp till dem, var alla kompisars psykolog och satte alltid andra människor före sig själv… Ja, en kvinna som alltid körde på. Stresstålig ända tills det brast.

– Jag har blivit kallad duracell-kanin, virvelvind och yrväder. Jag känner stort engagemang, och gör inget halvhjärtat, säger Sanna.

Sanna är ingenjör inom produktdesign, och har bland annat jobbat med möbeldesign. Det var när barnen kom och hon fortsatte prestera på samma nivå som hon borde ha dragit öronen åt sig.

– Jag upplevde en förväntan på att man skulle fortsätta jobba och leverera på samma höga nivå, och alla omkring mig bekräftade hur bra det gick att kombinera karriär och barn. Det innebar ett ständigt vardagspussel med hämtningar på dagis och jobb kvällar och helger, samtidigt som jag regelbundet reste till bland annat Kina med jobbet.

Till slut började hon få konstiga symptom, fick svårt att hitta bilen på parkeringen, upptäckte bilnycklarna i kylskåpet på jobbet, hade ont i magen och var konstant förkyld – tills hon en morgon vaknade och inte kunde röra på kroppen.

– Jag var helt förlamad, kunde inte ens gå och väcka barnen, det var fruktansvärt. Jag var hemma i tre månader, men ville inte vara sjuk och tyckte snabbt att jag mådde okej igen, så jag började ett nytt arbete. Jag var taggad och tyckte att det skulle bli kul.

Hon började då som konsult och hyrdes ut till ett stort företag, där hon fick ett uppdrag som product manager och skulle leda ett team i arbetet med att designa produkter.

– Det var ett roligt uppdrag, men det var ett högt tempo och otydliga arbetsroller. Jag som kom in utifrån hade höga förväntningar på mig.

Hon presterade som vanligt väl och fick efter några månader erbjudande om att dessutom bli teammanager på deltid på sitt företag. Hon säger att hon borde ha tackat nej, men hon sa ja.

– Men man är ju inte chef någon dag i veckan utan alltid, så jag slets mellan rollerna. Ena stunden skulle jag ha utvecklingssamtal på ett företag, för att nästa släcka bränder på ett annat.

Hon var ofta förkyld och hade kronisk huvudvärk. Till slut övertalade Sannas man henne att gå till en läkare, ”tänk om du har cancer.” Det var hösten 2018, hon blev direkt sjukskriven för utmattningssyndrom och den här gången kapitulerade hon inför att hon faktiskt var sjuk.

– De första tre veckorna låg jag bara i sängen i ett becksvart rum. Jag kunde länge varken kolla på teve, läsa en bok eller hantera mina barn.

I början av 2019 började Sanna på rehab, men efter några veckor konstaterade personalen att hon var i för dåligt skick för rehab-programmet, ”det stärkte inte direkt självkänslan, jag var till och med dålig på att vara utmattad.” Hon var dock välkommen tillbaka om och när hon mådde bättre, och planen var att hon skulle komma tillbaka i augusti 2019.

– Men efter en rörig sommar utan återhämtning ringde jag och sa att jag inte kände mig bättre. Då skrevs jag ut från rehab och i samma sekund gick signalen till Försäkringskassan som stoppade min sjukpenning. Hade jag vetat det så hade jag agerat annorlunda. Samtidigt kändes det absurt, jag är för dålig för rehab och orkar knappt umgås med mina barn eller ta dem till förskolan, men är tydligen tillräckligt frisk för att jobba heltid. Det kändes som att de sparkade på någon som redan ligger ner.

Hon stod därmed helt utan ersättning. Sanna blev såklart orolig för ekonomin, ”man får panik över framtiden.” Hon har överklagat Försäkringskassans beslut, men fått negativt besked. Att hon till slut fått en ny plats på ett annat rehab-center tycks inte hjälpa. Myndigheten har fattat sitt beslut och står fast vid det.

– Det sjuka är att jag har resignerat och insett att jag inte kommer att få någon ersättning. Och när jag väl släppte ersättningsfrågan lättade det konstigt nog, nu kan energin gå åt till att bli bättre. Vi får överleva på något sätt ändå, även om det är svårt i Stockholm.

Förhoppningen är att hon ska kunna börja jobba igen när hon är klar med rehab-programmet.

– Att samhället gör starka människor sjuka, och sedan inte vill ta konsekvenserna är ett problem. De så kallade trygghetssystemen är inte särskilt trygga, man kan lätt falla mellan stolarna. Och vi som är sjuka orkar inte höja våra röster och kämpa för vår rätt.

Sanna Dahlin
Ålder: 34.
Familj: Man, två barn på 5 och 6 och en katt.
Bor: Solna.
Gör: Ingenjör inom produktdesign, har bland annat jobbat med möbeldesign.

AV LINDA NEWNHAM
FOTO: PETER KNUTSON