“Handläggare som aldrig träffat mig säger att jag är fullt frisk”
Nyhet 18 Juni, 2021

“Handläggare som aldrig träffat mig säger att jag är fullt frisk”

Av: Unionen Opinion

2016 fick Ulrika Roos en allvarlig whiplashskada i en trafikolycka på väg mellan två jobb. Men trots att läkare efter läkare varit tydliga med att hon saknar arbetsförmåga, så nekas hon sjukpenning av Försäkringskassan. De säger att hon är fullt arbetsför.

FOTO: PETRA ÄLVSTRAND

Ulrika Roos, 51 från Luleå, tillhör gruppen människor som är obotligt skadade, men som ändå allt som oftast nekas sjukpenning.

– Just nu känner jag mig som ett skräp som inte kan göra något, vare sig åt min skada och smärta eller situation med Försäkringskassan, säger hon när vi talas vid.

Ulrika fick en allvarlig whiplashskada efter en trafikolycka 2016. På väg mellan två arbetsplatser stannade hon för en traktor i en korsning, men blev då påkörd bakifrån.

– Jag såg i backspegeln att bilen bakom aldrig skulle hinna bromsa. Så jag spände armarna och tryckte huvudet bakåt i nackstödet, sedan small det.

Olyckan innebar att Ulrika nu har fem trasiga diskar i nacken och ligamenten är trasiga. Det innebär förenklat att hon inte har någon ”stötdämpning” kvar mellan kotorna, och att allt kan röra sig på ett sätt det inte ska kunna, så hon måste ha en stödkrage på sig.

– Den näst översta kotan har en tagg som ligger i mitten av den översta kotan, och den taggen ska sitta fast med fyra ligament, men jag har bara två kvar. Den taggen får aldrig nudda kanten, för då dör man. Så specialistläkare har sagt att om någon tar tag i mitt huvud och vrider till eller om jag snavar illa, så kan jag dö direkt.

Och allt det här har såklart en enorm påverkan på en så driftig kvinna som Ulrika. Tidigare jobbade hon som kvalitetscoach på Ica, flängde runt i norra Sverige och hjälpte butiker med egenkontroll, matsäkerhet och kvalitet – ja, att följa lagar och regler.

– Det var vansinnigt roligt och omväxlande, jag träffade nya människor hela tiden.

Även privat var hon en aktiv utemänniska, som njöt av att vandra i skogen, plocka bär, fiska, åka slalom och skoter.

– Jag påtade i trädgården, bakade och träffade vänner. Ja, folk brukade skoja om att jag aldrig satt still. Jag var så att säga en sådan som bytte gardiner hundra gånger om året, för varje årstid och högtid. Vissa dagar går jag i morgonrock hela dagen, för jag orkar inte klä på mig. Att läsa tar på krafterna, för att hålla upp nacken tar på krafterna så mycket att jag efter en stund inte förstår vad jag läser. Jag åker till sjukgymnasten två gånger i veckan, annars vilar jag mest i sällskap av min hund.

Och även om Ulrika länge hoppades komma tillbaka, så har läkarnas utlåtande varit tydliga: Hon har noll procents arbetsförmåga.

– Det känns rent ut sagt riktigt jädra pissigt. Jag har jobbat sedan jag var 14 år, på alla lov och helger, så att klara sig själv har alltid varit viktigt för mig. Att jobba stärker känslan av egenvärde.

Men inte nog med att Ulrika har fått kämpa med självbilden och ständiga smärtor de senaste åren – att acceptera läget. Nej, den värsta kampen har hon fört mot Försäkringskassan. Det första halvåret var det inga problem att få sjukpenning, men sedan dess har det strulat. Hon har fått sjukpenning i kortar perioder, men också nekats det gång på gång med hänvisning till att hon är fullt kapabel att jobba heltid.

– Innan olyckan hade jag inte en susning om hur dåligt sjukförsäkringssystemet fungerar. Jag levde i villfarelsen att om man mot förmodan blir riktigt sjuk, så blir man omhändertagen i det här landet.

Första gången hon nekades sjukpenning tipsade handläggaren om att om Ulrika väntade tre månader, så blev hon ett ”nytt sjukdomsfall” och kunde sjukanmäla sig igen och få sjukpenning i ytterligare 180 dagar.

– Det innebar visserligen att jag fick leva utan pengar i tre månader. Och det kryphålet täppte de sedan till.

En annan gång deltog hon i ett ITA-projekt via Arbetsförmedlingen.

– Men när jag skulle ut och arbetsträna kom jag aldrig upp i mer än fyra timmar i veckan, och de timmarna innebar att jag resten av dygnet behövde ligga och vila.

Vad säger läkarna om det här?

– De sliter sitt hår. Min arbetsförmåga har utretts flera gånger av läkare och arbetsterapeuter, och varje gång kommer de fram till att jag har noll arbetsförmåga, vilket inte är så kul att läsa… Men sedan sitter det en handläggare på Försäkringskassan, som inte ens har träffat mig, och trumfar över experternas utlåtanden. Och standardfraserna de kör med… Jag blir arg bara jag tänker på dem.

2018 fick Ulrika hjälp av förbundsjuristen Linda Wallin på Unionen, ”vilken fantastisk hjälp, jag hade aldrig orkat dra det här så långt utan henne.” Och Linda Wallin tyckte att de borde överklaga Försäkringskassans beslut till Förvaltningsrätten. Och där man dömde till Ulrikas fördel. Ja, rätten var tydlig: Försäkringskassan hade gjort fel.

– Domen var fantastiskt skön att få, och gav mig höga förhoppningar om att nu kommer ekonomin att ordna sig. Jag fick också sjukpenning en kortare tid, men när det sjukintyget sedan gick ut och jag fick ett nytt så gjordes en ny bedömning, och då fick jag avslag på min ansökan med hänvisning till att jag är 100 procent frisk, trots att mitt tillstånd inte hade förbättrats. Helt galet, säger Ulrika och berättar om flera Kafka-liknande situationer.

Vad tycker du om systemet och situationen vissa sjuka människor hamnar i?

– Det är förjävligt, rent ut sagt. Det är som att trampa runt i kvicksand. Ja, ibland känns det som att de är ute efter oss, att antingen trötta ut oss tills vi dör eller själva tar livet av oss så att vi slutar tära på systemet. För vi är bara siffror i ett ekonomiskt måltal för Försäkringskassan.

Vad innebär det här för dig rent ekonomiskt?

– Jag hade en rätt så bra lön innan… Hade jag inte haft en partner hade jag väl suttit på socialen eller varit hemlös vid det här laget, för man måste kunna betala sina räkningar. Jag kan ju inte leva på luft. När en handläggare hörde att jag bodde i ett hus sa hon att ”det är ju jättebra, då kan du sälja huset och leva på de pengarna.” Men var skulle vi då bo? Och det går knappt att bo billigare än vi gör nu. Och när de kom på att jag hade en man menade man på att det var ju bra, för han har ju försörjningsplikt eftersom vi är gifta. Helt förnedrande.

Vad önskar du se för förändring? Vad önskar du vore annorlunda?

– För det första önskar jag fortfarande, innerst inne, att jag kunde bli frisk igen så att jag slapp den här farsen. Sedan önskar jag att makten låg hos de med kompetens att bedöma sjukdom och arbetsförmåga, alltså läkarna, inte hos några handläggare som ytterst sällan bemödar sig att träffa personerna vars liv ligger i deras händer.

Hur går du vidare?

– Ibland vill jag bara lägga mig ner och ge upp, men det passar inte med min personlighet, mitt mindset, så jag ger mig inte utan tänker löpa linan ut, säger Ulrika.

FAKTA:
Ulrika Roos
Ålder: 51.
Familj: Man, vuxen dotter och hunden Matisse.
Bor: Gammelstad, Luleå.
Gör: Sjukskriven.

 

Comments are closed.