“Det är inte du som är sjuk, det är jobbet”
Nyhet 31 Mars, 2019

“Det är inte du som är sjuk, det är jobbet”

Av: Unionen Opinion

Camilla, som bor med fru och barn i Skåne, fick nytt juridiskt kön 2017 (kvinnligt personnummer), och det fysiska korrigerades 2018 med underlivskirurgi. Men egentligen har könstillhörigheten alltid varit tydlig, redan som liten kände hon sig som en tjej.
Jag jämförde mig med tjejer, lekte med tjejer och gjorde stereotypiskt ”tjejiga grejer” som att hoppa hage och twist.
Som barn var det okomplicerat och bemöttes med självklarhet. Det var i tonåren problemen uppstod, när kroppen utvecklades på ett sätt Camilla inte var bekväm med, och hon inte ville anpassa sig till den gängse mansbilden.
Men jag tänkte att jaja, jag kommer att gifta mig och få barn en dag, och då kommer allt att ordna sig. Jag gjorde också det, men det hjälpte inte alls. När vi fick barn kände jag istället avundsjuka på mammarollen.
2003 skiljde hon sig, och i samband med den känslomässiga turbulensen berättade hon för såväl sin mamma som några vänner om sina tankar kring identitet.
Det var fantastiskt, alla tog det väl och visade acceptans. Stärkt av det vågade jag påbörja processen med slutmålet om en könsbekräftande kirurgi.
Vid tillfället var hon arbetslös och sökte jobb – men det visade sig vara omöjligt att få en anställning.
Jag gick på hormonbehandling och hade tid till operation, och kände att äntligen skulle mitt liv bli lättare. Istället uppstod nya problem, som att jag inte kunde få ett jobb. Då insåg jag för första gången att även om mina nära stöttar mig, så är jag inte accepterad av samhället.
Till slut tvingades hon av flera skäl, mot sin vilja, att avbryta processen. Och när hon väl gjort det tog det inte många veckor innan Camilla hittade ett jobb.
Jag hade fortfarande kvinnligt namn, men företaget frågade mig om jag lagt ”det här” bakom mig, och jag svarade ja. Då var det inga som helst problem. Jag fick jobbet.

Kollegorna gratulerade, cheferna obstruerade
2007 var Camilla med om en bilolycka, som blev ett wake up call. Hon insåg hur snabbt livet kan förändras eller ta slut.
Tanken på att ha ett mansnamn på min grav smärtade.
Hon hade vid det laget också en fast anställning, och trodde därmed att det var tryggt att ta tag i saken. Hon berättade för sin chef att hon åter satt igång processen med att korrigera kön och bytte tillbaka till kvinnligt namn. Av kollegorna blev hon fint bemött och fick stora gratulationer – men på ledningsnivå visade sig detta vara allt annat än populärt, bland annat fick Camilla order om att inte använda sitt kvinnliga namn utåt mot kunder.
Det var olika saker som sammantaget gjorde att jag kände att jag satt löst, så jag valde faktiskt att stoppa allt igen. Det var alltså inte min egen tvekan det hängde på, utan företagets bemötande. Och jobbet var min glädje i livet, jag älskade mina samtal med kunder och kollegor, de skingrade tankarna.

Kritiskt läge
2014 blev Camilla utbränd på grund av för hög arbetsbelastning, och trots att hon var den sjunde personen på avdelningen som gått in i väggen försökte chefen påtala att det i just hennes fall handlade om könsdysforin – trots att såväl läkare som Försäkringskassan nekade till detta. Diagnosen var tydlig. Man blir inte utbränd på grund av kön. Under sin sjukskrivning fick hon tid att tänka. Hon mådde så pass dåligt att hon kände: Vad är det här för liv att leva?
Det gick så långt att jag insåg att antingen fullföljer jag könskorrigeringen, eller så tar jag livet av mig.
Hon satte igång processen en tredje gång, och kopplade samtidigt in facket för att få uppbackning. Hon förstod att det skulle ses som en stridsåtgärd, men var tvungen att ta fighten.
När chefen frågade om mitt namnbyte och om jag skulle byta namn på jobbet också svarade jag att ”jag byter hos folkbokföringen, så namnet gäller överallt. Jag heter samma på jobbet som hemma.”
Men under en period av arbetsträning, som hon gick in i med lust och kraft, tog man ifrån henne de arbetsuppgifter hon tyckte vara roliga, plötsligt fick hon exempelvis inte hålla i utbildningar längre, och lätta uppgifter byttes mot väldigt krävande. Man undanhöll information och när det var dags för konferensresa blev Camilla, som enda medarbetare, inte medbjuden.
Allt kändes väldigt utstuderat, jag fick inte ens vara med att välja skyddsombud. Alla andra fick, men inte jag. Jag blev såklart oerhört ledsen och kände mig utesluten. Ja, det kryper in i kroppen på en, man tappar energi och blir mindre produktiv.
Kollegialt var det en drömarbetsplats, det var ledningen som hade issues med mig. Som tur är var det en handläggare som vid ett tillfälle sa att ”det är inte du som är sjuk, det är din arbetsplats.”

“Grattis, du är uppsagd”
Men mobbing tär, så Camilla blev återigen långtidssjukskriven – och genomgick under denna period till slut sin efterlängtade operation. Hon mejlade till chefer på företaget och meddelade att hon nu fått sin operation – och fick radiotystnad till svar. Efter ungefär en månad kom det ett brev, där det både stod ”grattis till operationen” och ”eftersom du inte följt ditt rehabprogram till 100 procent anser vi att det är bättre att vi avslutar din anställning.”
Det intressanta var att jag hade följt det slaviskt, och året innan, under pågående rehab, inte ville släppa mig vid fackliga förhandlingar, på grund av att jag ansågs vara en så värdefull medarbetare.
Hon kontaktade återigen Unionen och fick hjälp med att förhandla till sig en deal, som bland annat gick ut på att hon slutade.
Jag behövde klippa banden, jag kunde inte börja läka så länge jag var anställd där och ständigt måste strida för rätten att få vara jag.
Nu drömmer hon om ett nytt jobb, men är samtidigt lite rädd – bränd av erfarenheten.
Om man går ur en destruktiv relation, så är man rädd för att gå in i en ny, hur snäll personen man möter än är. Lite är det så för mig med jobb just nu, men jag hoppas att det löser sig.
Hon säger att det nästan är bättre med folk som är öppna med att de diskriminerar, än de som gör det men hävdar motsatsen.
En kille på jobbet sa till mig att ”bara så du vet vill jag inte veta vad du går igenom, jag kommer inte ens att försöka förstå det.” Det kan anses som ett kränkande uttalande, eller tydligt, jag visste i alla fall var jag hade honom, han var genuin. Och när det någon vecka senare var en diskussion kring mitt namn, sa samma man ifrån på skarpen, ”hon heter Camilla, respektera det.” Jag har nog aldrig blivit gladare för uppbackning. Vi blev bästisar på jobbet efter det.

 

Camillas 3 tips – när en kollega korrigerar kön:

  1. Behandla kollegan på samma sätt som tidigare. Man är ju samma person, före som efter en könskorrigeringen.
  2. Använd inte transpersonen som en frågebank, läs på själv. Om någon däremot säger ”jag har läst det här, men förstår inte riktigt” blir man glad, för hen visar genuint intresse.
  3. Behandla alla lika. Jag har fått frågor som ”har du foto på ditt underliv?” eller ”hur funkar sexet?” av personer som aldrig skulle fråga andra medarbetare liknande sak.