“Att få kjol istället för byxor var inga problem”
HBTQ-priset 2019 30 Juli, 2019

“Att få kjol istället för byxor var inga problem”

Av: Unionen Opinion

Tänk dig att din favoritkollega plötsligt en dag inte pratar med dig, och har svårt att se dig i ögonen, bara för att du har nya kläder och nytt förnamn. I övrigt är du ju samma person. Det hände busschauffören Kelly Elfström, 43 från Tyresö. Och det kändes i hjärtat.

– Efter tre månader kom den här äldre mannen fram till mig och sa ”förlåt, men jag behövde den här tiden för att hantera alla känslor som dök upp.” Han ställde några väldigt pålästa frågor och sedan var vi tillbaka som vanligt, säger Kelly när vi möts i Nobinas trafikkontor i Tyresö, där bussarna står uppradade.

Det som hände var att Kelly ville byta kön från man till kvinna. Och även om kollegor blev förvånade så var det här inget plötsligt infall från hennes sida. Tecknen fanns där redan som barn; hon ville helst leka med flickorna. I tonåren började hon prova sin mammas kläder i smyg, men skämdes till och med inför sig själv, ”jag var väldigt transfobisk.” Att hon kom ut för sin bror som transperson i 20-årsåldern hade helt enkelt att göra med att de bodde ihop, så det var svårt att dölja, ”men vi pratade inte om saken.” Kring 25 kände Kelly ändå att hon behövde skaffa sig en bekantskapskrets där hon vågade vara sig själv. Det var så och då hon träffade sin fru. Först blev de kompisar, men inom några veckor var de ett par – så mellan dem har det alltid funnits en öppenhet kring Kellys könsdysfori.

– Min fru (då flickvän) sa att jag gärna fick prova och låna hennes kläder, men i början vågade jag inte göra det när hon var hemma.

För cirka 15 år sedan gjorde Kelly ett försök att leva öppet som transperson.

– Men då var samhället mer inskränkt än idag, så det var ett väldigt stirrande så fort jag gick utanför dörren. Ja, usch, det var hemskt jobbigt.

Den sociala stressen blev så stor att hon mådde ännu sämre. Efter cirka 1,5 år gick hon därför tillbaka till att leva som man på dagtid. Kvällstid klädde hon sig som kvinna och gick ut på nattligapromenader – för att i alla fall stundvis få känna sig tillfreds med sig själv.

– Mina barn visste inget om detta, men när min yngsta son kom på mig på en nattpromenad insåg jag hur dåligt jag mådde av dubbellivet.

Det här var 2015. Kelly bestämde sig för att komma ut en gång för alla, och då var det lika bra att ta tjuren vid hornen direkt och göra det på jobbet. Det började med att hon köpte vinterskor med lite högre klack. Hon var sjukt nervös när hon gick med dem till jobbet, men en kollega sa ganska direkt att ”jaha, har du damskor”, och så var det inte mer med det.

– En vecka senare hade jag eyeliner också, och även det gick bra så några veckor därpå hade jag behå med inlägg. För varje ny grej var jag oerhört nervös, och det är klart att folk såg skillnaden, men ingen gjorde någon grej av det. Just det har varit oerhört skönt, för jag vill absolut inte hamna i centrum.

Ja, skräcken var att bli den rosa elefanten i rummet – den alla noterade, men ingen pratade om eller till. För genant för att bemöta. Ett tabu.

– Man vill få bli behandlad som vilken medarbetare som helst, och det fick jag.

– Första gången jag tog upp saken med min chef var när jag ville börja använda kjol istället för byxor på jobbet. Han sa bara att ”det löser vi, det här blir en spännande resa, men just nu måste jag springa på ett möte.” Det var hela reaktionen, vilket kändes som en lättnad.

Hon säger att cheferna har skött processen snyggt. När jag fick en ny chef så ordnade hon ett medarbetarsamtal tidigt där hon sa att ”behöver du någon hjälp med din förändringsprocess så får du själv säga till”, vilket innebar att Kelly fick ta det i sin egen takt.
Parallellt med detta påbörjade Kelly en könsutredning och fick börja äta kvinnliga könshormoner, vilket också gjorde att hon själv kände sig stabilare mentalt – och hon blev tydligare i sin kvinnoroll.

Hon har inte bara accepterats, utan till och med fått draghjälp av kollegor.

– Damtoaletterna på jobbet har kodlås, och jag kände mig inte redo för att be om koden. Men en dag var det en kollega som tog mig i örat, drog med mig till chefen och sa att ”herregud, det här måste ju fixas.” Då fick jag direkt en ursäkt, de hade bara inte tänkte på det. Cheferna har nog ingen checklista för hur man hanterar personer som byter kön, och på sätt och vis är det bra, för varje process är ju olika. En checklista som är rätt för en person kan slå fel för nästa.

Det var den där äldre mannen då, Kellys favoritkollega, som initialt reagerade starkt och tog avstånd från henne.

– Att någon skulle vända mig ryggen var jag beredd på, men inte just han. Fast man måste komma ihåg att han har också en bakgrund och historia. Jag var den första transperson han mött på sina 65 år, så att han inte direkt visste hur han skulle hantera det måste jag acceptera.

Varför tror du att just din arbetsgivare och dina kollegor har lyckats sköta det här på ett så smidigt sätt?

– Jag vet inte, men jag tror att det har att göra med att Nobina har jobbat mycket med mångfaldsfrågor generellt, såväl etnisk mångfald som handikappfrågor. Här ses det annorlunda inte som så annorlunda.

Idag känner Kelly sig lugnare och tryggare, och säger att hon vågar ta för sig mer. Exempelvis har hon börjat söka tjänster inom företaget med lite mer ansvar.

– Tidigare kände jag att jag inte dög eller var värd något bättre. Till viss del spökar sådana tankar fortfarande, har man levt med dem så länge som jag så får man själsliga ärr. Men jag har uppmuntrats av chefer att söka mig vidare, och om de tror på mig så måste jag göra det också.

Vad drömmer du om?

– Vet du, jag har förträngt så många känslor och drömmar genom åren… Min dröm var att komma så här långt, och nu är jag här, så jag ska njuta lite av nuet först och försöka ta in alla känslor som återuppväckts i mig. Tids nog kommer nog de lite större drömmarna till mig också.

Comments are closed.