Varför jobbar inte pappor deltid? 3 vanliga förklaringar – och varför de inte riktigt håller
Arbetsmarknad 15 Mars, 2018

Varför jobbar inte pappor deltid? 3 vanliga förklaringar – och varför de inte riktigt håller

Av: Stina Jakobsson

När den svenska föräldraförsäkringen infördes 1974 var det en radikal reform. Somliga anser att det var första gången som staten tydligt erkände att föräldraskap och omvårdnad av barn var något som angick alla föräldrar – oavsett kön.

Rätt till deltid – sedan 1976

Två år senare, år 1976, föreslogs i en utredning att arbetstagare med barn upp till tre år skulle ha rätt att reducera sin arbetstid. Kritiker till reformen menade att det skulle kunna förstärka könsrollerna snarare än luckra upp dem – då man befarade att det i första hand skulle vara kvinnor som utnyttjade rätten till deltid. Så här drygt 40 år senare är det bara att konstatera att det fanns visst fog för den kritiken.

Ännu jobbar ytterst få män deltid

För trots att både pappor och mammor har haft rätt att vara föräldralediga och att gå ner i arbetstid i över 40 års tid, tar pappor alltjämt bara ut 3 av 10 föräldradagar.  Och trots att både mammor och pappor med barn upp till åtta år numera har rätt att minska sin arbetstid med upp till en fjärdedel, är det fortfarande ytterst få män som utnyttjar den möjligheten.

Bland privata tjänstemän (25-54 år) med barn hemma jobbade 27 procent av kvinnorna deltid år 2016 – en andel som minskat en hel del på senare år. Bland män med hemmavarande barn låg dock motsvarande andel på 5 procent – en andel som faktiskt var högre bland såväl män som kvinnor utan barn. Det här visar Unionens rapport ”Vem lägger livspusslet?”.

Tycker papporna mindre om sina barn?

Varför är det så här? Fortfarande? Tycker papporna mindre om sina barn än vad mammorna gör, eller vad är det egentligen frågan om? Förhoppningsvis inte. Nej, de vanligaste deltidsargumenten som jag har hört, brukar låta ungefär så här:

 1. “Jag tjänar mindre än min sambo så vi förlorar mindre på att jag går ner i tid”

Kortsiktigt kan det tyckas ekonomiskt rationellt att den som tjänar mindre går ner i deltid, för att få ihop familjens hämta-lämna-pussel. Men vad som händer på lång sikt – när de leriga, snoriga, och bitvis kämpiga småbarnsåren är förbi – är det inte lika många som tänker på.

Vad händer till exempel vid en eventuell separation, om den ena partnern konsekvent prioriterat familjen före jobbet, och den andra gjort tvärtom? Förutom att inkomsten minskar av själva deltiden i sig, riskerar den som jobbar deltid även halka efter i löneutvecklingen. Och hur blir det med pensionen? Förutom att många års deltid påverkar pensionen negativt, lever kvinnor längre än män. Kvinnor måste därför i slutet av sina liv väldigt ofta klara sig som ensamstående på sin pension i många år. (Detta medan män dels har högre pensioner överlag, dels statistiskt sett oftare dör i tvåinkomsthushåll).

Så nej, det är inte alls säkert att det är ekonomiskt fördelaktigt att den som tjänar minst går ner i tid. Tvärtom är det nog många gånger mer ekonomiskt rationellt att den i ett förhållande som har lägst lön, ges utrymme att lägga lite extra fokus på sitt jobb – snarare än tvärtom.

 2. ”Min partner har ett fritt och flexibelt jobb och behöver inte gå ner i tid för att kunna hämta på förskolan klockan 16”

Vi på Unionen jobbar stenhårt för ett föräldravänligt arbetsliv. Med flexibla arbetstider, möten förlagda på rimliga tider så att det går att hämta och lämna och möjlighet att jobba hemifrån, ökar vi möjligheterna att nå även ett mer jämställt arbetsliv. Men faktum är att bland Unionens medlemmar har omkring 80 procent av männen och omkring 70 procent av kvinnorna möjlighet till flextid. Inte jättestor skillnad mellan könen, trots allt. Och vad gäller möjligheten att jobba på distans är det lika vanligt bland kvinnor som bland män att ha den möjligheten.

Mitt råd till par som överväger deltid är att tänka efter ett extra varv innan ni bestämmer vem som i så fall ska gå ner i tid. Är din partners jobb verkligen så mycket mer flexibelt än ditt? Eller är det mest så det känns? Alla har förstås inte flexibla jobb, och alla jobb kan inte heller bli flexibla. Men om du ser att din arbetsplats kan bli mer föräldravänlig: engagera dig fackligt och driv på för förändring!

Det tjänar alla på.

 3. ”Jag vill kunna gå hem från jobbet vid 15:30 med gott samvete”

När småbarnsföräldrar pratar om sina arbetstider, återkommer ständigt frågan om samvetet. Många tycks högst medvetna om att de utför nästan precis lika mycket arbete när de jobbar deltid som när de jobbar heltid – vilket Unionens rapport visar är vanligt. Trots detta tycks många ändå anse att det är värt att minska sin lön med sisådär en femtedel eller mer, just för att kunna gå hem från jobbet tidigare än kollegorna och hämta på förskolan – ”med gott samvete”.

Missförstå mig rätt. Jag vill såklart inte uppmana någon att fuska med sina arbetstider. Jag vill heller inte insinuera att män skulle göra det i högre utsträckning än kvinnor. Men en stilla undran väcker detta ändå inom mig: har kvinnor avsevärt större samvete än män? Eller varför ser statistiken ut som den gör?

Argumenten håller inte

Nä, vet ni vad. De här tre vanliga argumenten håller liksom inte riktigt. Jag tror att det faktum att nästan inga pappor jobbar deltid handlar om något helt annat. Jag tror det handlar om normer. Och förväntningar.

Normer och förväntningar som dels får konsekvenser på det individuella planet, dels på det strukturella. Tidigare i veckan rapporterades det till exempel om att kvinnor som söker jobb med lång pendlingstid diskrimineras: arbetsgivare verkar helt enkelt inte lita på att kvinnor är beredda att göra den typen av uppoffringar för sitt jobb, på samma sätt som män.

Det är hög tid för förändring!