Debatt
Kommenterat 30 Juni, 2017

När strategin blir viktigare än väljarnas vardag

När strategin blir viktigare än väljarnas vardag – Henrik Ehrenberg

Av: Henrik Ehrenberg

Handlar politik i grunden om att positionera sig och vinna debatten, eller om politikernas förmåga att fånga upp verkliga problem för verkliga människor – och försöka göra något åt dem? Lagom till Almedalsveckan skriver Jan Larsson, tidigare statssekreterare och valledare för Socialdemokraterna, en krönika i Affärsvärlden, där han lägger ut texten om vilket parti socialdemokratin borde välja som huvudmotståndare i valet 2018. Krönikan sätter i stort fingret på det som är blivit svensk politiks stora problem. Det finns inte längre något framtidsprojekt.

Oavsett om tidigare framtidsprojekt handlat om att genom välfärdsstaten bekämpa ojämlikhet eller om kampen mot utanförskapet, har politiken lyckats bekräfta frågor som människor uppfattar som verkliga problem och presenterat en potentiell lösning. Kort sagt; politiken har varit reformorienterad. När verklighetens utmaningar kartlagts och lösningarna formulerats – har positioneringen liksom blivit naturlig, särskilt inom ramen för ideologiska motsättningar och blockpolitiken.

På senare år verkar det dock som att positioneringen och strategin blivit politikens mittpunkt. Under åren med Alliansregeringen var de borgerliga partierna upptagna av en reformagenda formulerad innan och straxt efter regeringstillträdet 2006. Socialdemokratin ägnade på sin kant tiden åt att försöka förstå och hantera två valförluster. Snickrandet på reformer som tar sin utgångspunkt i människors vardag tycks ha satts på paus. Däremot är det inte svårt att hitta och bli drabbad av en politisk retorik, som tar sin utgångspunkt i var man kan hitta de partipolitiska motsättningarna.

Problemet är att väljarna säkerligen är mer intresserade av faktiska lösningar på faktiska problem, än vem som tar vem och vem som för tillfället formulerat snyggast oneliner.

Ska man vara snäll – och det ska man förstås – ska man inte ta ifrån vare sig regeringspartierna eller oppositionen det faktum att verkliga och akuta problem gjort att de måst fatta snabba beslut. Som i migrationsfrågan. Dessa beslut har dock en uppenbar hanteringskaraktär. När EU:s yttre gränser inte längre fungerar, måste Sverige akut hitta lösningar som hanterar en uppkommen situation.

Men var finns i svensk politik berättelsen om vilket Sverige vi vill forma framöver? Var finns berättelsen om ett framgångsland, präglat av gemenskap, tillit och jämlikhet? Där berättelsen tar spjärn mot utmaningar som människor faktiskt upplever är sanna och relevanta? Som mynnar ut i reformförslag som en majoritet förstår, accepterar och känner entusiasm inför?

De svenska tjänstemannafacken har nu länge efterlyst mindre politisk träta och mer av samarbete över blockgränserna. Populismens framfart i Europa och USA verkar på något sätt ha gjort den anständiga politiken handlingsförlamad och desorienterad. Min enkla teori är att så länge partipolitiken domineras av strategi och positionering, kommer destruktivismen att segra. Politiken orienteras kring verbala och retoriska konflikter, en strävan att fylla luckor på det politiska fältet och ett partipolitiskt själsökeri, som blir fjärran medborgarnas vardag. Också när retoriken finner sin väg in i väljarnas relevansradar, finns en risk att bristen på vad som uppfattas som relevanta lösningar snarare leder till uppgivenhet.

I en sådan miljö får samarbete och konstruktivismen ingen naturlig plats. Vad som däremot verkar få oändligt mycket plats, är populisterna och deras förmåga att fånga upp människors oro för morgondagen – också här utan någon som helst vilja att formulera hopp, framtidstro och politisk reform.

När Sveriges demokratiska arena nu beger sig till Almedalen, med 4000 seminarier, paneler och debatter i bagaget, kommer problemformuleringarna vara många. Kanske också åtföljt av embryon till lösningar. Här finns mängder av frågor för partipolitiken att anteckna och ta tag i efter semestrarna.

Här, en kortlista med utmaningar att bygga vidare på:

  • Näringslivet är i snabb omställning till följd av digitalisering och automatisering. Behovet för yrkesverksamma att hänga med har aldrig varit större – samtidigt som det offentliga utbildningssystemet är hopplöst efter.
  • Stress och press i arbetslivet ökar. Satsningar på insatser för att förebygga långtidssjukskrivningar och på företagshälsovård saknas.
  • Tudelningen på arbetsmarknaden blir allt större. De som står utanför är allt längre från sina första steg in, jämfört med tidigare.
  • Svensk ekonomi har bra fart. Men lågkonjunkturen kommer förr eller senare – är vi rustade för att behålla vår position i en globaliserad ekonomi?

Och här, en kortlista på framtidsprojekt – att välja fritt emellan:

  • Sverige ska präglas av innovation och jobbtillväxt. I takt med ökad globalisering ska Sverige locka investeringar med världen som marknad. (Fyll på med reformer för konkurrenskraftigt utbildningssystem, skatter, trygghet, socialt ansvar, bostäder, infrastruktur, välfärd, kultur, etc)
  • Sverige ska vara en del av en global arbetsmarknad, som lockar unga begåvningar och innovativa företag. (Fyll på med reformer för universitet och forskning, migrationspolitik, skatter, kultur, välfärd etc)
  • Sverige ska hålla ihop och skapa trygghet för alla. (Fyll på med reformer för regionalpolitik, bostäder, infrastruktur, välfärd, civilsamhället etc)
  • Sverige ska vara världens mest jämlika land. (Fyll på med reformer för utbildning, civilsamhälle, arbetsmarknad, kultur etc)
  • Sverige ska ha världens mest attraktiva och framgångsrika utbildningssystem. (Fyll på med reformer för universitet och forskning, företagens forskning och utveckling, kompetensutveckling, skola, civilsamhälle etc)
  • Sverige ska ha världens mest hållbara arbetsliv. (Fyll på med reformer för kompetensutveckling, företagshälsovård, a-kassa, sjukförsäkring, rehabilitering, arbetsmiljöansvar, arbetsmarknad etc)

Comments are closed.