Hälften av alla jobb kommer inte att försvinna
Arbetsmarknad 9 April, 2018

Hälften av alla jobb kommer inte att försvinna

Hälften av alla jobb kommer inte att försvinna – Alen Musaefendic

Av: Alen Musaefendic

Ett inslag i gårdagens Agenda handlade om automatisering. Trots stora förtjänster gav det en tvetydig bild av läget. De gruvarbetare som intervjuades på Bolidens gruva i Garpenberg kunde inte ha varit mer nöjda med tillvaron. Inte nog med att de hade sina jobb i behåll, tack vare automatiseringen hade jobben blivit fysiskt säkrare. I det varma styrrummet kunde man till och med unna sig en kopp kaffe och lite radiomusik. I samma inslag intervjuades Unionens representant Fredrik Hases, som gav en kärnfull sammanfattning av läget:

”En del jobb utvecklas till att bli någonting annat. Hittills har ingen behövt gå på grund av automatiseringen.”

I takt med att vi förflyttar oss från Garpenberg till studion i Stockholm växer oron för automatiseringen. Nationalekonomen Stefan Fölster menar att hälften av alla jobb riskerar automatisering inom tjugo år. Den mycket alarmerande statistiken var utgångspunkten för hela inslaget. Siffran är ett eko från en rapport som skrevs av Carl Frey och Michael Osborne år 2013. Även där förutspåddes att nästan 50 procent av alla jobb riskerade automatisering. Den rapporten har varit inflytelserik, procentsatsen om 50 har spridits som en löpeld och blivit till en dogm. Metoden var snillrik för sin tid, men år 2013 hände för länge sen. Sedan dess har rapporten kritiserats intensivt, metoderna har förfinats och huvudslutsatsen – de 50 procenten – har kasserats. Den allra senaste rapporten från OECD visar att enbart 8 procent av svenska jobb riskerar automatisering; en utmaning i sig, men en hanterbar sådan.

Frey och Osborne satte igång en värdefull debatt och lade grund för en forskning som redan bär frukt, men den ger även skäl till oro. Nationalekonomer tenderar att titta på ungefär samma saker och naturligt nog komma fram till snarlika slutsatser. På ganska kort tid har vi lagt oss till med talepunkter som upprepas varje gång digitalisering kommer på tal:

  1. Löneskillnaderna och polariseringen i samhället kommer att öka. Medelklassen försvinner.
  2. Lågkvalificerade jobb har sedan länge automatiserats. Nu är det tjänstemännens tur.
  3. För att lösa detta behövs livslångt lärande, en grundlig reformering av utbildningssystemet och ett helt annat samhällskontrakt.

Forskningsrapporterna avlöser varandra, och de mäter för det mesta – i procent, en gång till – hur många jobb som riskerar att försvinna och med vilken sannolikhet. Den linjen känns allt mindre tillfredsställande. Det är dags att bena ut, gå in på detaljerna och analysera både historiskt och kvalitativt. En sådan insats gjordes av James Bessen i boken Learning by Doing. Det är en historisk studie över teknologins inverkan på jobben. Han hittar på specifika teknologier, i specifika städer och på specifika företag. Det är ett mer givande sätt att gå tillväga.

Vill man vara fräck kan man undra om själva forskningen kring robotisering inte redan har robotiserats. Den som upprepas, i synnerhet den storslagna, har dålig täckning. Siffrorna som kommer ut är svåra att tyda, och ännu svårare att använda. I värsta fall bidrar de till att i onödan skrämma en redan orolig befolkning.

Alla tre punkterna är rimliga, men vi verkar inte komma längre än så. När både fack och arbetsgivare, akademi och lekmän, politiker och väljare använder samma talepunkter under lång tid medan världen ändras i rasande fart finns det skäl att tänka om. Ett enkelspårigt tankeklimat är som upplagt för det som Nicholas Nassim Taleb kallade ”en svart svan”, en oförutsedd faktor, en händelse som ingen har tänkt på, och som förändrar spelet helt.

Forskningsrapporterna avlöser varandra, och de mäter för det mesta – i procent, en gång till – hur många jobb som riskerar att försvinna och med vilken sannolikhet. Den linjen känns allt mindre tillfredsställande. Det är dags att bena ut, gå in på detaljerna och analysera både historiskt och kvalitativt. En sådan insats gjordes av James Bessen i boken Learning by Doing. Det är en historisk studie över teknologins inverkan på jobben. Han hittar på specifika teknologier, i specifika städer och på specifika företag. Det är ett mer givande sätt att gå tillväga.

Vill man vara fräck kan man undra om själva forskningen kring robotisering inte redan har robotiserats. Den som oftast sprids, i synnerhet den storslagna, har dålig täckning. Siffrorna som kommer ut är svåra att tyda, och ännu svårare att använda. I värsta fall bidrar de till att i onödan skrämma en redan orolig befolkning.

 

Comments are closed.