20 vägar framåt för ökad social jämlikhet
Blogg 13 November, 2017

20 vägar framåt för ökad social jämlikhet

20 vägar framåt för ökad social jämlikhet – Henrik Ehrenberg

Av: Henrik Ehrenberg

I veckan träffas EU:s ledare i Göteborg för ett socialt toppmöte. 20 principer om vikten av socialt ansvar och social utveckling ska deklareras för att visa att EU är mer än ekonomisk frihet. Det är också en idé om gemenskap och ansvarstagande.

Att deklarera 20 vägar framåt för ökad social jämlikhet är välkommet. Chocken över Brexit och upplevelsen av en union i kris har stärkt europapolitikerna i övertygelsen om att sociala frågor är vägen framåt för att få ett större folkligt stöd och hitta ytterligare projekt som kan fördjupa samarbetet – och regeringarna har låtit sig övertygas.

Från Unionens sida välkomnar vi alla initiativ som sätter fingret på det stora behov som finns av att lyfta människor ur arbetslöshet eller lågavlönade och osäkra arbeten.

För oss är det självklart att ekonomisk och social utveckling hör ihop.

Trygghet och social rättvisa är en väg framåt för att skapa ytterligare tillväxt och ge alla människor goda livschanser.  Att vi därtill inte får ett EU där människor ställs mot varandra genom konkurrens byggd på oschyssta villkor är inte bara en teknisk fråga, utan en fråga om värderingar. EU ska därför jämföra situationen i olika delar av unionen, uppmuntra till samarbete och uppmärksamma bra exempel på hur länder jobbar – exempelvis åtgärder för att lyfta människor genom trygghetssystem, utbildningsinsatser och bra förutsättningar för tillväxt och jobbskapande för grupper som står utanför arbetsmarknaden eller inte kan leva på sin inkomst. Förväntningarna på att alla EU-länder tar frågan om social trygghet och rimliga arbetsvillkor på allvar ska vara ytterst tydliga.

Uppgraderingen av EU:s sociala profil får dock inte innebära att unionen tar på sig ytterligare lagstiftning på det sociala området.

För oss i Sverige är det av avgörande vikt att politiker, fack och arbetsgivarorganisationer vakar över den svenska partsmodellen med hökögon och slår ned på varje försök att genom EU-lagstiftning sätta käppar i hjulen för parternas möjligheter att skapa trygghet och bra villkor på den svenska arbetsmarknaden.

Det är inte svårt att tänka sig hur kommissionen framöver på en mängd lagstiftningsområden kommer att ställa sig frågan hur EU:s sociala ansvarstagande kan utvecklas. Särskilt inte med tanke på att kritiken mot de 20 principerna är att de är så allmänt hållna att de i dagsläget inte förpliktigar till särskilt mycket. Regeringsföreträdare pratar därför om att pelaren nu måste ”fyllas med innehåll”.

När kommissionen ska se över gällande direktiv eller komma med nya, förvandlas då veckans deklarationer lätt till skarpa idéer om hur tvingande lagstiftning ska skynda på social utveckling i hela unionen. Kommissionen arbetar just nu exempelvis med en översyn av direktiv på arbetsmarknadsområdet där frågor om arbetstagarbegreppet finns med och förslag om ett golv av minimirättigheter. Förslag finns om EU-övergripande regelverk för föräldraledighet och Frankrikes president pratar om någon form av EU-reglering av minimilöner. I varje fråga som en politiker kan tänka sig att reglera med lag och som har med arbetsmarknadens funktion att göra finns ur svenskt perspektiv minst tre påtagliga risker.

Den första är materiell. Varje reglering som ska bestämma en gemensam minimistandard för hela EU, riskerar att bli en press nedåt så att ”golvet” i praktiken istället blir ett ”tak”. Materiella minimiregler på EU-nivå riskerar därmed att på sikt påverka de bättre villkor som parterna ofta kommit överens om i Sverige.

Den andra är principiell. Varje reglering, hur den än är utformad, riskerar att påverka möjligheterna för arbetsmarknadens parter att komma överens. Det är därför viktigt att bevaka fördragets gränser för vad som kan beslutas på EU-nivå och att subsidiaritetsprincipen följs.

Den tredje är processuell. EU-regleringar som måste genomföras genom lagstiftning skapar en mindre flexibel ekonomi och arbetsmarknad än den parterna åstadkommit. Att ändra ett avtal mellan två parter kan gå snabbt. Att ändra en lag tar oftast en evighet – om nödvändiga förändringar någonsin kommer på plats. Nya direktiv på arbetsmarknadsområdet måste därför alltid kunna genomföras på ett sätt som också medger utrymme för parterna att reglera frågan i kollektivavtal på lämpligt sätt.

I Sverige har arbetsmarknadens parter visat att vi tillsammans kan leverera flexibilitet, reallöneökningar och förutsättningar för tillväxt.

Den modellen måste fortsätta få plats inom EU-samarbetet – och partsmodellen måste därtill aktivt, nogsamt och gemensamt skyddas från onödig och inkräktande EU-reglering.

När social pelaren signeras i Göteborg är Unionen på plats och välkomnar ett steg framåt i att göra EU både mer legitimt och potentiellt också en bättre plats för alla. Men när bläcket torkat, händer skakats och glada tillrop ekat klart, börjar ett arbetet med att bevaka att den svenska partsmodellen inte urholkas och begränsas genom lag. Svenska arbetsmarknadsmodellen bygger nämligen på att parterna äger de frågor som vi reglerar. Ett ägarskap som vi vill behålla.

Comments are closed.