I slutet av mars presenterade Unionen sin prognos för den svenska ekonomin under 2013 och 2014. Liksom alla andra försök de senaste åren till förutsägelser av ekonomins utveckling genomsyras den av frågan: när ska slutligen askmolnet som kastades upp ur Lehman Brothers krater i september 2008 blåsa bort? Att döma av de BNP- och arbetslöshetssiffror som förutses i rapporten sker det knappast under de kommande två åren.
I det här inlägget tänker jag apropå detta gå i närkamp med en värdig motståndare. Nämligen följande fråga: vad har det här molnet av förkolnade amerikanska subprimelån och grekiska statsobligationer kostat Sverige? Ett – av många möjliga – sätt att skapa sig en uppfattning om detta är att räkna fram en trolig BNP-nivå för den svenska ekonomin i ett scenario där finanskrisen inte inträffat, eller åtminstone inte antagit verklighetens oerhörda proportioner.
Den röda grafen i diagrammet visar hur tillväxten i Sverige från och med 2004 har utvecklats med stora kast, i synnerhet efter 2007. Den svarta linjen anger den genomsnittliga tillväxttakten i Sverige 2004-2012, vilken varit ca 2,2 procent. Åren 2004-2007 var den dock i genomsnitt 3,7 procent, alltså avsevärt högre än de 1,0 procent som varit medelvärdet från och med 2008.
Den streckade blå grafen visar hur Sveriges samlade BNP hade utvecklats om den genomsnittliga tillväxttakten åren 2008-2012 legat kvar på samma nivå som under de fyra åren som föregick finanskrisen. I ett sådant scenario hade Sveriges BNP i slutet av 2012 varit 14 procent, eller 500 Mdr kr, högre än vad som i verkligheten blev fallet. Med utgångspunkt i det storleksförhållande mellan BNP och statens intäkter som faktiskt rådde under 2011 skulle detta exempel ha inneburit en förstärkning av statens intäkter med ca 120 Mdr kr under 2012. Vilket, för att göra beloppen något mer greppbara, ungefär motsvarar statens nuvarande kostnader för försvaret, arbetsmarknadspolitiken, integrationspolitiken – sammantagna.
En invändning mot det här resonemanget är förstås att 2004-2007 var år med ovanligt stark tillväxt för Sverige och att finanskrisens kostnader i jämförelsen därför utmålas som alltför extrema. Men faktum är att bilden blir likartad även om jämförelseperioden utökas tillbaka in på 90-talet. Under såväl perioden 1994-2007 som 1998-2007 var den genomsnittliga årliga tillväxten i Sverige ca 3,4 procent, vilket enligt ovan förda resonemang i slutänden hade inneburit ökade intäkter till statsbudgeten med mer än 100 Mdr kr 2012 jämfört med det verkliga utfallet.
Sverige anses ofta ha klarat sig relativt väl genom de senaste fem årens ekonomiska tumult. Detta exempel är en illustration av att finanskrisens negativa effekter för landet trots allt kan antas ha varit mycket stora. Om Unionens prognoser visar sig hålla måttet är det förstås visserligen i sig uppiggande för mig som en av dess upphovsmän, men nedslående i det att landets företag och anställda i sådant fall kommer att få bära dessa kostnader under ytterligare minst två år.
Media: SvD1, SvD2, Fokus1, Fokus2, Affärsvärlden
Twitter
