Regeringen kallar parterna till samtal om utbildning – men allt detta kan ju göras redan nu!

Jesper Lundholm

Budgetpropositionen innehöll, med undantag för rätten att läsa in behörighet till högskola och yrkeshögskola i komvux, inga utbildningssatsningar av intresse för yrkesverksamma tjänstemän. Det mest konkreta är istället att regeringen kallar parterna till samtal om utbildning.

Det är visserligen bra, men ändrar inte på det faktum att det är mycket regeringen redan nu kan göra, och i många fall redan borde ha gjort. Det krävs exempelvis ett antal politiska beslut för att högskolan ska kunna möta arbetslivets behov och bli en central aktör för yrkesverksammas återkommande utbildning och omställning. Och det behövs reformer som stärker möjligheterna att finansiera uppehället i samband med studier i vuxen ålder.

Jag lyfter här sex centrala utvecklingsområden och ger inom samtliga även konkreta förslag till beslut. Det är frågor Unionen har drivit länge och som inte bör vara nyheter för vare sig regering eller opposition.

Min bedömning är att det dessutom, åtminstone sakpolitiskt, i flera fall bör finnas goda förutsättningar till majoritet i riksdagen och därmed även möjlighet till snar handling.

1. Satsa på utbildningssamverkan mellan högskola och arbetsliv

  • Inför ett tydligt uppdrag om utbildningssamverkan mellan lärosäte och arbetsliv i Högskolelagen. Nu nämns endast explicit nyttiggörande av forskningsresultat i ”uppgiftsparagrafen” 1 kap. 2§.
  • Tillför lärosätena särskilda resurser till utbildningssamverkan. Som en del av det ordinarie resurstilldelningssystemet eller som sökbara pengar från VINNOVA.
  • Inför en statlig samverkanscheck till SME-företag som tar emot studenter i sin verksamhet.
  • Arbetslivsanknytning och samverkan behöver även vara viktiga kriterier i det nya kvalitetssäkringssystemet av högre utbildning.

Att högskolans utbildningar samverkar med arbetslivet har stor betydelse för en snabbare övergång till relevant arbete efter avslutade studier. Idag tar det ofta onödigt lång tid för nyexaminerade att få ett arbete som rätt matchar utbildningens innehåll och nivå.

Samverkan bidrar även till stärkt arbetslivsanknytning och till utbildingars användbarhet i arbetslivet på kort och lång sikt. Andra positiva effekter av fungerande samverkan är höjd utbildningskvalitet och ett utbildningsutbud som bättre möter både arbetslivets och yrkesverksammas behov.

Sammantaget kan väl fungerande utbildningssamverkan ge ett betydande bidrag till ett lands innovations- och konkurrenskraft.

Unionen driver frågan både på egen hand och tillsammans med andra organisationer. Bland genom en forskningsöversikt ”Utbildningssamverkan – för jobb, innovation och företagande” och genom expertseminarier där vi samlat högskolesektorn, myndigheter och politiker.

Flera av förslagen har plockats upp i olika policyprocesser och rapporter, exempelvis av analysgruppen för Arbetet i framtiden och VINNOVA. Unionen är även representerat i Universitetskanslerämbetets referensgrupp för utformning av det nya kvalitetssäkringssystemet för högre utbildning, där vi verkar för att arbetslivsanknytning och samverkan ska utgöra viktiga kriterier i det nya systemet.

Frågan har rört sig framåt i policydiskussioner. Förhoppningsvis kan vi snart se politiska beslut som stärker förutsättningarna för utbildningssamverkan.

2. Ge UKÄ i uppdrag att ta fram jämförbar information om högskoleutbildningar

  • Regeringen bör ge Universitetskanslerämbetet (UKÄ) ett nytt uppdrag att samla in och tillhandahålla jämförbar information om utbildningar.
  • Lärosätena bör i sin tur åläggas att rapportera in efterfrågade uppgifter till UKÄ.

Det är av stor vikt att informationen till blivande studenter och andra intressenter om utbildningars kvalitet och utformning är så fullödig som möjligt, inte minst för att möjliggöra väl informerade utbildningsval.

Oppositionen drev i riksdagen i våras igenom att UKÄ inom ramen för det nya kvalitetssäkringssystemet ska ta fram information som möjliggör att utbildningars kvalitet kan jämföras mellan olika lärosäten.

Men utifrån det uppdrag som regering och riksdag har gett UKÄ går det samtidigt konstatera att den information som går att få fram i det kommande kvalitetssäkringssystemet inte kommer att vara tillräcklig för att det ska gå att jämföra utbildningar i stor skala.

Systemet är primärt designat för lärosätenas eget kvalitetsarbete och inte för att generera information till det omgivande samhället.

Istället bör UKÄ få ett separat uppdrag att samla in och tillhandahålla jämförbar information om högskoleutbildningar. Informationen bör även innehålla uppgifter som inte nödvändigtvis ryms inom en strikt definition av kvalitetsbegreppet, men som ändå är av stor betydelse för blivande studenter.

Det kan röra uppgifter om utbildningens utformning, som internationellt utbyte, lärarledd tid och samverkan med arbetslivet.

Det kan också vara information om utbildningens effekter, som utfall på arbetsmarknaden, olika genomströmningsmått och tidigare studenters nöjdhet med utbildningen.

Vikten av att tillhandahålla jämförbar och lättillgänglig information till studenter och blivande studenter framhålls även i “Standards and Guidelines for Quality Assurance in the European Higher Education Area” (ESG) som utgör riktlinjer för kvalitetssäkring av högre utbildning i Europa. ESG har tillsammans med svensk lagstiftning legat till grund för utformningen av det nya svenska kvalitetssäkringssystemet.

Eftersom allianspartierna i riksdagen efterfrågade information som möjliggör att utbildningars kvalitet kan jämföras mellan olika lärosäten bör det finnas förutsättningar för regering och opposition att komma överens om att ge ett separat uppdrag om detta till UKÄ.

3. Stärk yrkesverksammas studiefinansiering

  • Inför det högre bidragsbeloppet i studiemedlet för yrkesverksamma som utbildar sig för att stärka sina möjligheter på arbetsmarknaden. Det kan kopplas till en åldersgräns, ex 35 år, och begränsas till 60 veckor (räknat som heltidsstudier).
  • Höj fribeloppet med 20 procent. Det möjliggör för yrkesverksamma med månadsinkomster upp till ca 42 000 kronor (som heltidslön) att studera halvtid och arbeta halvtid utan att studiemedlet minskas på grund av inkomsterna.
  • Förskjut åldersgränsen för avtrappning av studielån med tre år så att den inleds först vid 50 års ålder och minst 40 veckor med lån återstår vid 60 års ålder. Även rätten till studiemedel (bidrag) bör höjas till 60 års ålder.
  • Utvidga möjligheten till extra veckor med studiemedel vid arbetsmarknadsskäl från 40 till 60 veckor. De extra veckorna bör även undantas från avtrappning av studielån på grund av ålder.

Moderaterna har i opposition drivit flera av våra förslag. Exempelvis tog Anna Kinberg Batra upp förslagen i sitt tal på Moderaternas Sverigemöte 2015. Och i budgetmotionenerna för 2016 och 2017 står att läsa:

”För att öka möjligheterna att kombinera arbete och studier vill vi att fribeloppet, den inkomst man kan tjäna utan att studiemedlet minskar, höjs från dagens dryga 170 000 kronor till över 200 000 kronor per kalenderår.

Vi vill också att möjligheterna till extra studieveckor för den som fyllt 40 år ska utökas med 20 veckor från 40 veckor till 60 veckor och att åldersgränsen för studiemedel höjs till 60 år.”

Regeringen har i sin tur hittills satsat på reformer för dem som har minst utbildning, som studiestartsstöd och det högre bidragsbeloppet för unga arbetslösa som kompletterar studier på grund- eller gymnasienivå.

Det är viktiga satsningar, men lämnar fortfarande dem som visserligen redan har gymnasieutbildning men ändå har stora utbildningsbehov för att kunna möta en förändrad arbetsmarknad, utan reella möjligheter att finansiera studier.

Det är i hög utsträckning de redan yrkesverksamma som behöver kunna ställa om och ta de nya jobb som uppstår. Det måste därför göras satsningar även på dessa grupper för att lösa kompetensbristen på arbetsmarknaden.

Den dåvarande gymnasie- och kunskapslyftsministern Aida Hadzialic sa på Unionens seminarium i Almedalen i somras att regeringen kommer att återkomma med steg två och tre i reformerna av studiemedelssystemet och att det då gäller de redan yrkesverksammas möjligheter att finansiera studier. (du kan se seminariet här)

Det låter alltså som att regeringen har något på gång? Vi från Unionen hoppas förstås att Anna Ekström tar vid där Aida Hadzialic slutade och att processen inte stannar av på grund av ministerbytet.

Med tanke på att det största oppositionspartiet driver flera av våra förslag bör det även i denna fråga gå att få riksdagsmajoritet.

4. Ge högskolan ett tydligt uppdrag att bidra till yrkesverksammas återkommande utbildning och omställning, och modernisera resurstilldelningssystemet

  • Staten bör ge högskolan ett tydligt uppdrag att bidra till yrkesverksammas återkommande utbildning och omställning.
  • Staten bör se över resurstilldelningssystemet till högskolan så att det blir lika ekonomiskt fördelaktigt att bedriva utbildning under flexibla former som heltidsutbildning på campus.

Samsynen är idag stor om att den digitala strukturomvandlingen medför kraftigt ökade utbildningsbehov i arbetslivet. För privata tjänstemän har särskilt tillgången till högre utbildning avgörande betydelse. Men istället för en högskola som är i takt med tiden har utvecklingen varit negativ under senare år. Exempelvis har:

  • antalet studenter över 34 år de senaste 10 åren minskat med 24 procent.
  • antalet kurser av vidareutbildningskaraktär sedan 2008 minskat med 27 procent.
  • antalet studenter på fristående kurser sedan 2010 minskat med 23 procent, vilket motsvarar den lägsta nivån sedan 2005.
  • antalet studenter som läser på distans sedan 2011 minskat med 16 procent.

Högskoleministern skrev i en debattartikel våras att högskolorna är bäst lämpade att utforma utbildningsutbudet. Men då glömmer hon bort att staten har ett styrningsansvar. Det är staten som sätter upp det regelverk och den incitamentsstruktur lärosätena verkar inom.

Att exempelvis resurstilldelningssystemet minskar intresset att bedriva utbildningar under mer flexibla former, som deltids-, kvälls och distansundervisning är knappast någon nyhet. Det konstaterades redan i den offentliga utredningen om individuellt kompetenssparande kring millennieskiftet.

Frågan var i fokus på Unionens seminarium i Almedalen i somras. Dåvarande universitetskansler Harriet Wallberg konstaterade då att lärosätena faktiskt har varit lydiga och gjort det som har förväntats av dem, men att det finns hinder för lärosätena att möta framtiden. (se 31 minuter in på seminariet)

Hon lyfte just resurstilldelningen som ett sådant hinder och att den måste reformeras, då den är 24 år gammal och riggades i en tid när det såg annorlunda ut än idag. Hennes bedömning är att det idag helt enkelt saknas incitament för lärosätena att lägga om och anpassa sina utbildningar till behov på arbetsmarknaden. Och hon efterlyser ett finansieringssystem som ger förutsättningar för ett mer flexibelt utbildningsutbud.

Det är inte bara Unionen, utredningen om individuellt kompetenssparande och universitetskanslern som har efterlyst ett mer modernt resurstilldelningssystem. Frågan är när politikerna kommer att ta tag i denna för Sveriges konkurrenskraft så centrala fråga.

5. Ge högskolorna resurser för validering av yrkesverksammas reella kompetens

  • Tillför högskolor och universitet resurser för prövning av reell kompetens för behörighet och tillgodoräknande som en del av den reguljära resurstilldelningen

I dagens arbetsliv där allt mer kunskap och kompetens inhämtas är väl en fungerande validering av central betydelse för att skapa effektiva system för återkommande utbildning. Den enskildes reella kompetens måste utgöra utgångspunkt för det fortsatta lärandet i högskolan.

Rättigheterna att få sin reella kompetens bedömd för behörighet och tillgodoräknande har snart funnits reglerad i högskoleförordningen i ett och ett halvt decennium! Men i praktiken har inte mycket hänt, det är fortfarande i stor utsträckning en rättighet endast i teorin.

En avgörande orsak är att det saknas resurstilldelning för ändamålet, vilket har poängterats i olika sammanhang alltsedan rättigheterna infördes. I en rapport av Högskoleverket 2009 konstaterades exempelvis att många lärosäten betraktar bedömning av reell kompetens för tillgodoräknande som ”en dubbel ekonomisk minuspost”. Det drar mer resurser än traditionell gruppundervisning och lärosätet får ingen ersättning för den arbetstid de lägger ner eller för de poäng som kan tillgodoräknas.

Det finns givetvis andra hinder som måste övervinnas, det behöver ske en metodutveckling, kunskapssynen inom akademien behöver förändras etc. Men inget lär hända förrän politikerna tar sitt ansvar och löser resursfrågan.

Validering av yrkesverksammas reella kompetens är offentligekonomiskt lönsamt. Förkortad utbildningstid medför minskade offentliga utgifter för utbildning och studiemedel, och skatteintäckterna ökar när tid frigörs för förvärvsarbete.

Även individens kostnader som är förknippade med utbilda sig minskar när utbildningstiden kan kortas. Validering sänker både den ekonomiska och mentala tröskeln för den som genom utbildning vill ta ansvar för sin egen utvecklig på arbetsmarknaden.

Den höjning av kompetens- och utbildningsnivån i arbetskraften som effektiv validering och vidareutbildning bidrar till är dessutom positiv ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Regeringen har på senare tid tagit ett antal viktiga initiativ inom valideringsområdet, exempelvis har regeringen tillsatt ”Valideringsdelegationen 2015-2018”, där Unionen är representerad. Regeringen har även skickat ut en Ds ”Validering med mervärde” som baseras på en utredning som påbörjades under förra regeringen på remiss.

Validering av reell kompetens har även under senare år utvecklats till ett allt viktigare policyområde inom EU, som ett led i EUs strävan efter att skapa en konkurrenskraftig europeisk ekonomi. Och Sverige har bland annat ställt sig bakom Europeiska unionens råds rekommendation från 2012 om att medlemsländerna ska inrätta arrangemang för validering av icke-formellt och informellt lärande senast 2018.

Om Sverige ska hinna uppfylla rekommendationen när det gäller högskolan behöver det tillföras reguljära resurser för validering i högskolan inom kort.

6. Modernisera reglerna som styr uppdragsutbildning

  • Tillåt parternas omställningsorganisationer att beställa uppdragsutbildning i högskolan åt sina klienter när det finns arbetsmarknadsskäl

Partsorganisationer som exempelvis Trygghetsrådet (TRR) är nyckelaktörer för de privata tjänstemännens möjligheter att få nytt arbete när de friställs. Parternas egna organisationer avlastar därmed Arbetsförmedlingen och sparar skattepengar.

Samtidigt finns det offentliga regelverk som begränsar vilka insatser dessa kan göra. Tillgång till högskoleutbildning är exempelvis allt viktigare för att privata tjänstemän ska kunna möta förändrade kompetens- och utbildningskrav. Men TRR och andra partsägda omställningsaktörer har enligt förordningen som reglerar uppdragsutbildning i högskolan inte möjlighet att beställa uppdragsutbildning åt sina klienter.

Enskilda juridiska personer får endast köpa uppdragsutbildning åt sina egna anställda och det ska då avse personalutbildning som är ägnad att få betydelse för deltagarnas arbete åt uppdragsgivaren.

Däremot har de offentliga motsvarigheterna till TRR möjlighet att beställa uppdragsutbildning åt andra än sina egna anställda när det finns arbetsmarknadsskäl. Samma möjlighet bör rimligen införas för TRR och övriga privata omställningsaktörer. Detta föreslår också UKÄ i en återrapportering till regeringen om uppdragsutbildningen.

Högskoleutbildning behövs som ett verktyg i tjänstemännens omställning. Både utifrån enskilda individers behov men också i samband med större varsel eller företagsnedläggningar. En förordningsändring skulle även öppna för validering mot högskoleutbildningar som en del av en omställningsinsats.

UKÄ föreslår även att företag bör kunna beställa uppdragsutbildning till dem som har friställts eller är på väg att friställas från företaget. Och att även fackföreningar bör få möjlighet att beställa uppdragsutbildning till medlemmar om det avser utbildning som behövs av arbetsmarknadsskäl.

En annan situation där jag ser att inslag av uppdragsutbildning i högskolan kan vara nödvändig är vid validering av tjänstemän i arbetslivet. Det finns branschmodeller för validering av ett antal arbetaryrken, men få modeller för tjänstemän.

Min bedömning att valideringsmodeller i arbetslivet för privata tjänstemän i vissa fall skulle behöva tillgång till högskolans kompetens för validering av vissa moment samt kompletterande utbildningsinsatser som branscherna själva inte kan utföra. Även om det då inte rör sig om poänggivande utbildning. Så länge parternas organisationer inte får beställa uppdragsutbildning är sådana modeller inte möjliga att utveckla.

Sammanfattningsvis har regeringens satsningar hittills nästan enbart fokuserat på gymnasial yrkesutbildning, och på dem som har svag ställning på arbetsmarknaden.

Det är mycket viktigt ur många aspekter. Men kompetensförsörjningen beror i stor utsträckning på att de redan yrkesverksamma har förmåga att möta förändra kompetens- och utbildningskrav och på att högskolan kan bidra med utbildad arbetskraft in på arbetsmarknaden.

Det är därför dags att regeringen på allvar tar in den högre utbildningen och de redan yrkesverksamma tjänstemännen i diskussionerna med parterna. Och framförallt är det dags att regeringen börjar fatta beslut i dessa frågor.

Kommentera