Framtidens klimat är en facklig fråga

Gösta Karlsson

Idag, den 30 november 2015, inleds den nya rundan av globala klimatförhandlingar i Paris. Mötet har föregåtts av ett förmöte i Bonn där förhandlarna efter fem dagars förhandlingar fortsatt menar att stora utmaningar kvarstår inför Parismötet.

De svåraste frågorna som diskuteras är vem som ska åta sig att göra vad för att hantera klimatfrågan, och hur dessa åtaganden ska finansieras. Det konstateras att fortsatt en stor vilja att nå ett nytt avtal.

Det nya avtalet är tänkt att gälla från 2020. Även om politikernas och förhandlarnas stora frågor är vem som gör vad och vem som betalar, är jordklotets stora fråga hur nya katastrofer ska begränsas.

Om farhågorna om en uppvärmning totalt sett med i genomsnitt 2 grader blir verklighet kommer glaciärer att smälta mycket fortare och dagens flyktingvågor på grund av krig bara vara en västanfläkt jämfört med framtidens klimatflyktingar. De politiker som säger sig vilja hjälpa på plats måste då få ändan ut vagnen.

Klimatfrågan har möjligen vinnare, men för de allra flesta kommer den att medföra någon form att kostnader. Vi kommer att få se snabbare strukturförändringar med risk för perioder av ökad arbetslöshet. Behovet av nya kompetenser kommer att öka, liksom möjligen också behovet av att lära sig äldre ”bortglömda” tekniker.

Frågan om att dra ned utsläppen av bland annat koldioxid (CO2) måste hanteras överallt, men det måste ske ansvarsfullt, samtidigt som frågan inte kan dras i långbänk. Det råder inga tvivel om att politiken har en avgörande roll för att påverka andra aktörer när det gäller att hantera klimatfrågan. Krav på produkter och på tjänster är en del av detta arbete, en väl avvägd skattepolitik är en annan. Det finns idag så många miljöskatter att det är svårt att se om dessa samverkar med varandra eller faktiskt motverkar varandra. Det är den totala effekten som är viktig, inte symbolvärdet av den individuella beskattningen. Likaså torde offentlig upphandling där enbart pris är beslutsfaktor vara i det närmaste idiotiskt i sammanhanget.

En facklig organisation måste ha en uppfattning om hur klimatutmaningen bör hanteras

För en facklig organisation, som långsiktigt vill påverka medlemmarnas arbetsinkomster och arbetsmiljö liksom deras möjligheter till ett förvärvsarbete, måste ha en uppfattning om hur klimatutmaningen bör hanteras och använda sina traditionella påverkansmedel ur denna synvinkel. Alla frågor kräver inte nya svar, men de kan kräva en ny prioritering i viktighetsgrad.

Jag hävdar inte att jag har svaret på hur en sådan prioritering bör se ut. Och Unionen har inte heller svaren än. Däremot vill jag hävda att det är nödvändigt att öppet diskutera klimatet och vilka effekter lyckade eller mindre lyckade åtgärder kan få. Jag är också helt övertygad om att frågan inte kan lösas genom någon folkomröstning.

  • För det första: hur ställer man frågan?
  • För det andra: bryr sig klimatet om resultatet av omröstningen?

COP 21 i Paris är kanske decenniets viktigaste konferens. Det faktum att närmare 150 regeringschefet kommer till konferensen visar på betydelsen av frågan, för det är väl inte så att de bara åker för att sola sig i glansen av varandra. Pariskonferensen måste landa i ett resultat och i ett åtagande från alla deltagande länder. Ett icke-beslut vore det absolut sämsta utfallet och en ren kapitulation från politikernas sida.

Kommentera