Korta kommentarer inför budgeten

Lars Jagrén

Den 20 septemberpresenterar regeringen budgeten inför 2017. Den gör det i ett läge där Sverige befinner sig i en högkonjunktur, även om allt pekar på att vi har själva tillväxttoppen bakom oss.

Regeringen räknar med en BNP-tillväxt på 3,5 procent 2016 och 2,3 procent 2017 (ej kalenderkorrigerad) och även andra prognosmakare ligger i ungefär samma härad.

Det är en mycket speciell högkonjunktur.

Det är dock en på många sätt mycket speciell högkonjunktur, med negativ ränta och underskott i de offentliga finanserna. Inflationen (som vi brukar mäta den) fortsätter att inte vara något problem trots den snabba tillväxten, men å andra sidan finns betydande risker i form av de höga tillgångspriserna på främst bostadsmarknaden.

I likhet med en traditionell högkonjunktur är det stor arbetskraftsbrist, men vi har samtidigt en hög arbetslöshet och den kanske största utmaningen för politiken är att integrera de senaste årens stora invandring på arbetsmarknaden.

En lägre och stabilare utveckling av flyktingströmmarna medför att regeringen räknar med att det finns ett reformutrymme på omkring 24 miljarder kronor för 2017. (Tillägg: Den 5 september aviserade regeringen i en debattartikel i Svenska Dagbladet satsningar för 30 miljarder kronor. Alltså ytterligare 6 miljarder kronor mer än tidigare aviserat.)

Av detta är 10 miljarder öronmärkta som höjda statsbidrag till kommuner och landsting för skolan och välfärden efter förra höstens flyktingström. När det gäller de övriga 14 miljarder torde vi under kommande veckor få se ett flertal utspel där innehållet presenteras.

En inte alltför originell gissning är att fokus kommer att ligga på jobb och integration, bättre resultat i skolan samt på klimatåtgärder och omsorg, men att det även blir en del satsningar på polisen och försvaret.

Är verkligen reformutrymmet så stort?

Som ekonom på Unionen väcker detta en hel del funderingar. För det första om reformutrymmet verkligen är så pass stort som regeringen räknar med? Hade det inte varit klokare att ha en stramare budget nu för att klara överskottsmålet snarare än att behöva strama åt i ett mer osäkert konjunkturläge 2018 eller 2019?

Privat näringsliv är grunden för välfärden.

Den privata sektorn, och därmed i hög grad tjänstemännen, är i grunden förutsättningen för fortsatt tillväxt och därmed även för den offentliga sektorns resurser.

Men trots detta har tjänstemännen i de senaste budgetarna i stort sett bara synts som skatteobjekt, i stället för en del av motorn för att bibehålla och skapa nya jobb i Sverige.

Förhoppningsvis har den kommande budgeten även en tydligare strategi och  konkreta förslag, bland annat de som presenterats i handlingsplanen om ”smart industri” från Industrisamtalen och nyindustrialiseringsstrategin.

Kommer regeringen att se dagens yrkesverksamma tjänstemän?

Tyvärr verkar dock risken vara att även denna budget i allt för hög grad fokuserar på mer pengar till offentlig sektor och på insatser för dem som står långt ifrån arbetsmarknaden.

Visst är den typen av åtgärder nödvändiga, men man får för den sakens skull inte glömma dagens yrkesverksamma som ändå är 95 procent av alla på arbetsmarknaden.

Kommer regeringen i budgeten att lyfta en av de största utmaningarna som arbetsmarknaden har för att kunna skapa ökad rörlighet och rätt förutsättningar för omställningar i ekonomin – frågan om att skapa väl fungerande system för kontinuerlig kompetensutveckling samt validering av yrkesverksammas kompetenser?

Bland andra mer konkreta önskemål som Unionen har på budgeten finns också t ex:

  • Förbättrat studiemedel för yrkesverksamma
  • Fungerande trygghetssystem för egenföretagare och kombinatörer
  • Se över dagens arbetsmarknadspolitiska stödsystem så de blir enklare och stabilare
  • Sänkt skatt på personaloptioner

Man kan också konstatera att det finns flera billiga och långsiktigt viktiga strukturella reformer som skulle kunna initieras i budgeten, men som dessvärre är (eller verkar vara) politiskt omöjliga.

En sådan är att Sverige skulle behöva en bred översyn av skattesystemet. Sedan den senaste för drygt 25 år sedan har omvärlden förändrats dramatiskt, mängder av förutsättningar har ändrats och stora delar av de goda tankar om enkelhet och enhetlighet som fanns har gått förlorade.

En annan fråga gäller det statsfinansiella regelverket. Stabila statsfinanser och låg skuldsättning är viktiga förutsättningar för långsiktig tillväxt och för att kunna hantera konjunkturer och kriser. Den nya överenskommelsen om överskottmål och statskuld är därför i grunden bra. Samtidigt har den dock, precis som den tidigare överenskommelsen, ett principiellt fel i det att investeringar och konsumtion konkurrerar om utrymmet i statsbudgeten.

Det borde införas en investeringsbudget även för staten.

Investeringar är avgörande för framtiden och skapar värden under många år. Men i dag konkurrerar långsiktigt syftande investeringar med statens kortsiktiga konsumtion och får därför ofta stryka på foten.

Det är orimligt att infrastrukturprojekt med en livslängd på åtminstone 20 år inte skrivs av, utan kostnadsförs direkt. Det leder till att staten inte kan utnyttja dagens exceptionellt gynnsamma läge för lånefinansiering. Det slår mot jobben, investeringarna och välfärden.

Kommentera