Unionens recept för kommande avtalsrörelser: Håll i ankaret, låt industrin gå först och öka kompetensen

Lars Jagrén

Industriavtalet och märket har varit en framgångssaga för svenskt näringsliv och arbetsmarknad som gett reallöneökningar för alla, stabilitet och förutsägbarhet samt bibehållen konkurrenskraft. Inför 2016 års avtalsrörelse tornar flera hot upp sig mot avtalets principer, hot som Unionen vill avvärja. Detta är fokus på Unionens ekonomiska seminarium i Almedalen ”Märket håller måttet – Industriavtalet inför avtalsrörelsen 2016”.

Det första industriavtalet slöts 1997. Därefter har reallöneökningen på arbetsmarknaden varit drygt 2 procent per år, eller omkring 40 procent för hela perioden. Det kan jämföras med omkring 0,5 procent per år under 20-årsperioden före industriavtalets tillkomst. Skillnaden är talande.

Men för närvarande är avtalets modell med att industrins avtal sätter normen – det så kallade ”märket” – för övriga arbetsmarknaden under press. Detta gäller för det första inflationsankaret – det vill säga upplägget att använda Riksbankens mål om att styra mot 2 procents inflation som utgångspunkt för avtalsförhandlingarna – som arbetsgivarsidan vill överge och för det andra att stora grupper arbetstagare i andra sektorer i jämställdhetens namn kräver högre löneökningar än industrin. I värsta fall går vi tillbaka mot 70- och 80-talets huggsexor och konflikter. Det är precis motsatsen mot vad Sverige behöver i en värld där konkurrensen blir allt tuffare och kampen om framtidens jobb och investeringar allt intensivare. Att i det läget skapa större osäkerhet på arbetsmarknaden vore mycket olyckligt.

Visst är det uppenbart att det finns problem vad gäller löneskillnader mellan män och kvinnor. Men lösningen är knappast att ge högre löneökningar än märket till stora kvinnodominerade grupper inom den offentliga sektorn. Unionen anser att det skulle hota det mycket framgångsrika industriavtalet och därmed hela den stabilitet i lönebildningen som varit en hörnsten i den framgångsrika svenska ekonomin sedan 1997. Smärre yrkesgrupper kan givetvis avvika, men inte hela avtalsområden. Lösningen för att öka kvinnornas löner är därför snarare ett batteri av åtgärder som bl.a. riktar sig mot val av studier, yrke, mer jämställt hushållsansvar etc, men också satsningar på en kontinuerlig kompetensutveckling.

Konjunkturen har förbättrats under 2015

Ett annat hot mot lönebildningsmodellen är alltså trovärdigheten för inflationsankaret och synen på konjunkturen framöver. Det faktum att inflationen under lång tid legat under Riksbankens mål på 2 procent har minskat bankens trovärdighet och därmed även ett av grundfundamenten i avtalsrörelsen. Saknas tilltro till ankaret – vilket signalerats från många arbetsgivarrepresentanter, bl.a. Svenskt Näringslivs vice VD Christer Ågren som är en av panelisterna på Unionens seminarium – blir avtalsrörelsen avsevärt svårare. De senaste månaderna har dock inflationen stigit. På seminariet presenterades resultaten från en färsk undersökning bland Unionens klubbar i vilken de tillfrågats om den aktuella konjunkturen. Undersökningen visar i korthet att konjunkturen verkligen har förbättrats under 2015. I stort sett 40 procent av företagen redovisar en starkare konjunktur det senaste kvartalet. En lika stor andel rapporterar ökad sysselsättning och vart fjärde företag räknar med att kunna höja priserna det kommande halvåret. Unionen räknar med att BNP växer med 2,9 procent i år och 3,0 procent 2016. Detta är viktigt och hoppingivande både för tillväxt och jobb, och inför avtalsrörelsen!

Kontinuerlig kompetensutveckling avgörande

En av industriavtalets styrkor är att det inte syftar till att kortsiktigt maximera lönerna, utan till att skapa riktiga förutsättningar på lång sikt för både anställda och företag. Kompetenta medarbetare i framgångsrika företag är nyckeln till stigande produktivitet, fler jobb och ökat välstånd – även i den offentliga sektorn. Med tanke på den allt snabbare strukturomvandlingen i globaliseringens och digitaliseringens spår, är därför frågan om kontinuerlig kompetensutveckling för de anställda helt avgörande.

Vi måste skapa system för kontinuerlig kompetensutveckling, liksom för innovationer och möjlighetsbaserat och snabbt växande företagande. Sverige behöver ett kollektivt finansierat system med individens kompetensutvecklingsbehov och drivkrafter som utgångspunkt. Detta är också precis det som Unionens förslag om en kompetensstiftelse syftar till.

Varken staten eller parterna kan på egen hand lösa frågan om yrkesverksammas kompetensutveckling. Det krävs att arbetsgivarna, staten och individen gemensamt bidrar till finansieringen. Unionen är beredd att ta sitt ansvar för att få en kompetensstiftelse i hamn, men då behöver staten bidra genom att anpassa studiemedelssystemet efter yrkesverksammas behov.

Alltså. Om Sverige 2025 ska kunna se tillbaka på ytterligare tio år av stigande reallöner och konkurrenskraftiga företag krävs att Industriavtalet upprätthålls och att produktiviteten åter tar fart. På kort sikt innebär detta att parterna i den stundande avtalsrörelsen håller fast vid inflationsankaret och låter industrin sätta märket. På längre sikt att arbetsgivare, anställda och staten enas om bättre förutsättningar för att kraftigt öka satsningarna på kompetensutveckling. Om detta handlade Unionens ekonomiska seminarium i Almedalen.

Kommentera