Arkiv | Kommenterat

Diskussionen om inkomstfördelningen i samhället har i dagarna fått nytt bränsle. Dels har OECD presenterat nya bearbetningar av material som jämför jämlikheten/ojämlikheten i OECD-länderna, dels har Swedbanks Hushållsbarometer för våren 2013 (delrapport 1) publicerats. OECD-dokumentet ”Crisis squeezes income and puts pressure on inequality and poverty” jämför data från 2007 och 2010 för drygt trettio OECD-länder, och i ett fall utvecklingen av andelen relativt fattiga i tjugo länder 2010 jämfört med 1995.  Swedbanks undersökning är en intervjuundersökning som gjorts årligen sedan vårn 2004.  

Vad säger du studierna? För det första framgår tydligt hur hårt krisen 2008-09 drabbat medborgarna i OECD-länderna. Framför allt är det löneinkomsterna som utvecklades negativt mellan 2007 och 2010. Ett område där Sverige utmärker sig positivt är att de totala inkomsterna till medborgarna faktiskt upprätthölls vid en jämförelse mellan dessa två tidpunkter. Bäst lyckades Chile och Polen medan Island, Nya Zeeland och Grekland noterade de kraftigaste minskningarna av inkomsterna från anställning cch affärsverksamhet.

I detta diskuteras också hur inkomsterna utvecklas mellan olika grupper. Så här skriver OECD (egen översättning): ”I länder där genomsnittsinkomsten inte förändrades särskilt mycket var erfarenheten från fördelningen olika. Medan de fattigare familjerna  i USA, Italien, Frankrike, Österrike och Sverige fick än sämre utveckling än genomsnittet, så ökade i Australien oc Portugal den disponibla inkomsten för dem i botten på inkomstskalan  fattigare familjerna snabbare än för dem i toppen.” Inom OECD totalt minskade de disponibla inkomsterna för de 10 procent med högst inkomster med runt 1 procent medan de 10 procent med lägst inkomster förlorade 2 procent per år. För Sveriges del innebar detta att medan den översta percentilens inkomster ökade med runt 4 procent mellan 2007 och 2010 så ökade den nedersta percientilens disponibla inkomster med enbart 1 procent.

Resultaten är inte överraskande i sig utan effekten av att en ökad arbetslöshet leder till större skillnad i disponibla inkomster. Det är en förväntad effekt, i synnerhet om skatte- och transfereringssystemen i samhället motiveras med att det ska löna sig att arbeta. Då ska det samtidigt inte löna sig att inte arbeta – oavsett skäl till att individen i fråga inte arbetar.

Just effekterna av detta är tydliga från Swedbanks och Sparbankernas Hushållsbarometer. I rapporten konstateras torrt att ”Tydligt är att sämre ekonomi i allt högre utsträckning förklaras av att man lämnat arbetsmarknaden eller gått ner i arbetstid. Det är idag mer än tre gånger så vanligt att man anger minskad arbetstid som förklaring till sämre ekonomi omm man jämför två år bakåt i tiden. Inte sedan mätningen av denna aspekt började 2006 kan man notera högre värden.”

En slutsats att dra från de två studierna är att båda med all önskvärd tydlighet illustrerar vikten av att hålla uppe sysselsättningen i ett land. Detta kan inte som förefaller vara fallet idag inte enbart göras genom att manipulera med incitamentstrukturen på ekonomins utbudssida. Det som framför allt saknas är kraftfulla åtgärder på ekonomins efterfrågesida. Att hushållsbarometer når värden på bara strax över 50 innebär att det är bara strax över hälften av hushållen som upplever att de fått det bättre de sex senaste månaderna. Knappt hälften upplever motsatsen – att de fått det sämre.