De senaste fjorton månaderna har de uppmätta konsumentpriserna ökat långsammare än vad Riksbanken har som mål för prisökningstakten, nämligen en prisökningstakt med 2,0 procent. De senaste sex månaderna har konsumentpriserna antingen sjunkit eller varit oförändrade. När KPI för april 2013 idag (14 maj) offentliggörs av SCB så visar det sig att konsumentpriserna senaste året sjunkit med 0,5 procent. Också vid jämförelse med mars månad redovisasminskade priser med 0,2 procent.
De delar av konsumtionen som på årsbasis har blivit billigare är främst inventarier och hushållsvaror, transporter och boende (främst räntekostnader). De områden som främst blivit dyrare än livsmedel, restaurang och logi samt utbildningar.
Riksbanken brukar använda sig av en del alternativa mått för att se hur priserna utvecklas, Framför allt är det ett mått som kallas KPIF som studeras. F:et står för fast ränta, och måttet utgår från att räntan hålls konstant så att prisutvecklingen för de områden som Riksbanken själva direkt kan påverka exkluderas. Även detta mått har under de senaste fjorton månaderna legat under den nedre gränsen för Riksbankens toleransband (mellan 1 och 3 procent) med undantag för en enskild månad då KPIF nådde 1,1 procent. Också ett tredje mått HIKP, där varukorgen anpassats till europeisk konsumtion, visar på att prisökningarna är nere på O.
Frågan måste ställas var Riksbankdirektionen ser alla inflationshot, eftersom direktionen hårdnackat vägrar agera för att nå de mål den sagt sig ha. En japansk utveckling hotar, men är det detta som Riksbanken ser framför sig och egentligen har som mål. Andra aktörer i ekonomin agerar och fattar beslut under tron att Riksbanken strävar efter att nå sin målvariabel. När alltför många slutar tro på Riksbankens ambition, då kommer banken att få stora problem att återfå förtroendet. Vilka blir då grundstenarna i det ekonomiska agerandet?

Twitter







