Vi måste hitta balansen!

Arbetslivet för tjänstemän har förändrats radikalt. Vi har vunnit en massa. Men vi betalar också ett högt pris: sjukfrånvaron ökar.

De senaste hundra åren har på många sett utgjort en fenomenal framgångssaga för Sverige. Från att ha varit ett av Europas fattigare länder steg vår levnadsstandard under 1900-talet  snabbt. Vi blev äldre och friskare, fick rätt att både rösta och åka på semester. Barnen vaccinerades, gick till i skolan och träffade flourtanten. Trendspaningarna innehåller lavalampor, tågluffarkort och bakmaskiner. Samtidigt lämnade vi landsbygden för städerna. År 1951 var över 800 000 människor sysselsatta i jordbruket men 2003 hade andelen minskat med över 80 procent. Parallellt ökade först sysselsättningen inom industrin för att därefter domineras av tjänstesektorn. I dag pågår en utveckling där den traditionella gränsen mellan industri och tjänsteföretag blir allt mer otydlig.

Inom loppet av hundra år har arbetslivet för medelsvensken kort sagt förändrats radikalt. Vi följer inte längre i våra fäders fotspår, stannar sällan kvar på en arbetsplats livet ut och vårt jobbliv handlar numera inte primärt om att sätta mat på bordet utan även om personlig utveckling och en möjlighet att maximera sin potential. Vi har alltså inte enbart rört oss från fattigdom till rikedom, utan även från yrkesmässig förutsägbarhet mot individuella val och personligt ansvar.

Anpassningen har gått snabbt. Vi har lärt oss använda ny teknik och på många sätt har den gjort våra liv både roligare och enklare. Numera kan vi både betala räkningar, kolla Netflix och arbeta hemifrån med hjälp av datorn. Mitt i välstånd och tekniska möjligheter tycks dock finnas en inbyggd obalans. Den visar sig exempelvis i form av hög individuell arbetsbelastning, accelererande krav på prestation och dubbelarbetande kvinnor. Statistik från SCB visar att nästan var femte anställd arbetar övertid mer än sex timmar per vecka. Sjukfrånvaron bland tjänstemän ökar och när vi frågar Unionens medlemmar anser de att stress och arbetsbelastning är de absolut viktigaste arbetsmiljöfrågorna. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till sjukskrivning.

Vi ser en successiv förskjutning av sjukfrånvaron; från fysiskt tunga yrken till psykiskt tunga yrken.

De senaste åren har det dock varit regel snarare än undantag att diskutera de accelererande sjukfrånvarotalen i relation till överuttag, kontroll och ersättningsnivåer. Sällan lyfter man de stora och historiskt sett snabba förändringar vårt arbetsliv genomgått eller vilka konsekvenser de får för vår vardag. Vi är numera produktiva, multitaskande och ständigt nåbara, men någonstans i övergången från fattigt bondesamhälle till individuell spetskompetens, tycks vi ha missat att hitta – och diskutera – de gränsdragningar som krävs för att vi ska må bra och hålla i längden. Tjänstemannarollens karaktär och utformning medför därtill att man sällan blir “helt klar” med pågående arbetsuppgifter, omorganiseringar eller kompetensutveckling. Sammantaget bidrar de olika faktorerna till att det kan vara svårt att både mentalt och praktiskt lämna sina arbetsuppgifter när man är ledig. Jobbet finns – i värsta fall – ständigt med i både tankar, mobil och mejlbox.

Unionen menar att det krävs ett omtag i hur vi ser på arbete och fritid och primärt gränserna däremellan. För att åstadkomma en god psykosocial arbetsmiljö måste det inledningsvis finnas både tid och resurser för de anställda att göra sitt jobb – något som numera även är ett lagkrav. Här krävs ett gott ledarskap som agerar förebild, bland annat när det gäller uttag av föräldraförsäkring och vård av sjukt barn. Möjlighet till återhämtning kan också underlättas genom tydlig kommunikation på arbetsplatsen om vilka förväntningar som faktiskt finns på tillgänglighet och vilka tider på dygnet arbetsuppgifter förväntas bli utförda.

Dagens tjänstemän lever med en vardag där arbetslivet är i konstant förändring.

Statiska kvoter och mål nås numera inte på fredag eftermiddag för att måndag morgon delas ut på nytt. En större medvetenhet kring vad denna omställning innebär i praktiken i kombination med tydliga, välriktade gränsdragningar, kan dock reducera långtidssjukskrivningarna samt minimera de potentiellt negativa och stressande konsekvenserna. Någonstans måste vi hitta balansen mellan den frihet som smartphones, bärbara datorer och oreglerad arbetstid ger – och de upplevda förväntningar och krav som det fört med sig.

Kommentera