Osäkra anställningar på rimlighetens gräns

Henrik Ehrenberg

Idag presenterade Kommunal en rapport om osäkra anställningsformer, ”Status: prekär”. Rapporten visar att kommunal sektor använder osäkra anställningsformer, som exempelvis timvikarier, i betydligt högre utsträckning än privat sektor gör.

Tillfälliga anställningar kommer alltid att finnas – och behövas. Det är med en tillfällig anställning som de flesta sätter sin första fot på arbetsmarknaden och arbetsgivarna kommer alltid ha behov av att ha en viss flexibilitet, exempelvis för att möta högkonjunktur eller tillfälliga utmaningar. Problemet uppstår om arbetsgivare sätter tillfälligheten i system på ett sätt som blir orimligt.

Det är i kommunal sektor som de flesta av våra nära välfärdstjänster produceras. Oavsett i vilken sektor Unionens medlemmar jobbar är de beroende av att välfärden fungerar och håller hög kvalitet. Om vi har barn i förskolan eller föräldrar som får äldreomsorg vill vi helst inte att de ska möta nya människor varje dag.

I verksamhet som karaktäriseras av trygghetsskapande och där man som medborgare förväntar sig hög kvalitet är ständiga inhopp av ny personal antagligen inte ett drömscenario. Kommunals rapport visar att det inte heller är ett drömscenario för personalen som ska utföra tjänsterna.

Min reflektion efter att ha läst rapporten är att det finns en risk i att osäkra anställningsformer leder till att arbetsgivaren i allt större utsträckning ser anställningen som ett köp av tid. Frågan är vad som då händer med den sociala dimensionen i en anställning och kulturen på arbetsplatsen – arbetsplatser där verksamheten i hög grad kretsar kring omsorg och sociala relationer?

Vad händer med kulturen på arbetsplatsen om anställningen enbart ses som köp av tid?

Det leder oss till frågan vilken syn politiker har på sin roll som arbetsgivare och uppdragsgivare? Min erfarenhet från offentlig sektor är att politiker ofta duckar för arbetsgivarrollen – vilket inte minst brukar bli tydligt när Kommunal tar ut medlemmar i strejk. Till slut är det ändå politikerna – i en politiskt styrd och skattefinansierad verksamhet – som har ansvaret för hur arbetsplatserna fungerar och vilka anställningsvillkor som erbjuds.

Lägger man till den stora risken att upphandlingar av verksamhet fokuserar allt för mycket på pris – och inte tänker på vad kraven i upphandlingen får för konsekvenser för verksamheten eller att de i stor utsträckning kan styra kvalitetsnivån, finns det en del ytterligare att önska från den politiska nivån.

För tjänstemän i privat sektor är de flesta osäkra anställningsformerna en provanställning. I de flesta fall leder den till en fast tjänst. Men antalet tjänstemän med tidsbegränsad anställning har ökat med 60 000 på tio år och det finns sektorer, särskilt inom administrativa tjänster och kreativa yrken, där även tjänstemännen kan hamna i ett läge där osäkra anställningar staplas på varandra.

Antalet tjänstemän med tidsbegränsad anställning har ökat med 60 000 på tio år

Därtill kan man konstatera att nästan varenda enmansföretagare och väldigt många småföretagare lever med osäkerhet kring mängden uppdrag.

Ur Unionens perspektiv är det viktigt att osäkra anställningar används med måtta och rimlighet – något vi strävar efter i det fackliga arbetet på arbetsplatsen. Den relativt nya formen allmän visstidsanställning skapar inte problem för de av Unionens medlemmar som omfattas av kollektivavtal, eftersom vi reglerar anställningsformerna i avtalen och inte accepterar allmän visstid. Istället vill vi ha en dialog med arbetsgivaren om de tillfälliga anställningarna och vilken omfattning och längd som är rimlig.

Springvikarien skulle kunna bli norm i vissa yrken

En utveckling som skulle kunna leda till en dramatisk ökning av osäkerheten för många enskilda är vilken riktning utvecklingen av plattformsekonomin tar. Om allt fler yrkesverksamma börjar få huvuddelen av sin inkomst via plattformar, ändrar det arbetsmarknadens funktion. Plattformar övertar arbetsgivarfunktionen, utan att överta arbetsgivaransvaret.

De som arbetar gentemot plattformarna skulle potentiellt kunna hamna i ett beroende av de villkor som plattformarna ställer upp – utan att på något sätt själva kunna påverka hur dessa villkor ser ut. Springvikarien skulle plötsligt med hjälp av tekniken kunna bli norm för vissa yrken på arbetsmarknaden.

Det kommer facken och en majoritet av de politiska partierna antagligen aldrig acceptera – och det vilar ett nytillkommet och tungt ansvar på arbetsmarknadens parter att tillsammans se till att villkoren i plattformsekonomin är bra och möjliga för utförarna att påverka.

För att undvika att människor hamnar i jobbsituationer där osäkerhet är det nya normala, kan facken bidra i utvecklingen av framtidens arbetsmarknad. Exempelvis genom att:

  • Jobba för att fler omfattas av kollektivavtal, både på traditionella företag som inom plattformsekonomin och egenanställningsföretagen.
  • Jobba för att fortsätta ha hög organisationsgrad och vara relevanta för de som har osäkra anställningar.
  • Titta på reglerna för övergång av verksamhet, vilket är aktuellt både i offentlig sektors upphandlingar och på den privata sidan, när företag exempelvis lägger vissa administrativa uppgifter på entreprenad.
  • Jobba för att användningen av osäkra arbetstillfällen är på en rimlig och ändamålsenlig nivå.
  • Peka på politikernas arbetsgivaransvar i offentlig sektor och kräva bättre upphandlingar, med fokus på kvalitet och trygghet.
  • Trycka på – och bidra till – system för att i praktiken få kompetensutveckling och vid behov kunna byta inriktning på sitt arbets- och yrkesliv.
  • Påverka politiken att anpassa regelverken inom socialförsäkringssystemen, som skapades i en tid då fast anställning var huvudprincipen, till hur arbetsmarknaden i praktiken ser ut.

Här kan du se webbseminariet där rapporten diskuterades.

Kommentera