Startknappen för Brexitröra har tryckts – möjligheter för Sverige

När Storbritannien nu tryckt på startknappen för Brexit-förhandlingarna går det inte skaka av sig känslan av att båda parter går in i förhandlingen med ett visst mått av naivitet. Den stora risken är förstås att orealistiska förväntningar på motparten leder till att förhandlingarna omedelbart brakar ihop. Det vore, trots Theresa Mays tal om att ”inget avtal är bättre än ett dåligt avtal”, det sämsta som skulle kunna hända. I realiteten måste parterna nämligen vara klara inom 18 månader, för att vi inte om två år ska stå med WTO-reglerna som enda ramverk för relationerna mellan Storbritannien och EU.

När man träffar tjänstemännen på Storbritanniens nyinrättade Brexit-departement får man intrycket att allt bara är en fråga om teknikaliteter. De gemensamma EU-lagarna som saknar motsvarighet i brittisk rätt ska klipp och klistras in i lagboken med lite finjusteringar och tiotusentals tjänstemän kommer att ta en fråga i taget under förhandlingarna. Jag ifrågasätter inte för ett ögonblick de drygt 300 departementstjänstemännens förmåga att skapa resultat, men när jag nyligen var i London mötte jag inte en enda person som på allvar tycks fundera över vilka det är man möter i förhandlingarna.

Tre av de ansvariga kommer från EU:s politiska mittenhögergrupp, EPP, huvudförhandlaren Michel Barnier, rådsordförande Donald Tusk och kommissionsordförande Jean-Claude Junker. Två kommer från liberala gruppen. Samtliga övertygade europavänner, med ingången att rädda vad som räddas kan av vad det innebär att vara en del av EU:s gemenskap.

Lägg därtill att stämningen inom nämnda EPP-grupp gentemot Theresa Mays konservativa parti är milt aggressiv. För att uttrycka det försiktigt. Under David Camerons tid som premiärminister och partiledare lämnade de brittiska konservativa EPP-gruppen i Europaparlamentet under former som retade gallfeber på EU:s största partigrupp. Utgångspunkterna känslomässigt och politiskt är därför inte de allra bästa.

Från London är ambitionen att skapa världens bästa frihandelsavtal med EU. Problemet är att det är just det som EU-medlemskapet innebär. Att britterna skulle få allt det, plus lite till, är otänkbart.

Om förhandlingsstarten blir katastrofal får man hoppas att institutionerna till slut slår till och att det politiska och byråkratiska maskineriet ger sig på att leverera ett avtal medan tid finns.

För svensk del är det helt avgörande att det blir ett avtal. Storbritannien är en av Sveriges största exportmarknader. Mängder av svenskar arbetar i Storbritannien och vice versa.

Förhandlingarna blir knepiga, hur man än vänder och vrider på det. Som fackförbund vill vi skydda den öppna handeln och den fria rörligheten, samtidigt som de grundläggande skydd som finns mot social dumping och för rättigheter inte får gå förlorade.

Eftersom stämningen är som den är hos de som ska sköta EU:s förhandlingar blir det desto viktigare hur länder som Sverige agerar och vilka krav vi ställer. Kanske framför allt blir det viktigt hur Sveriges regering tänker kring möjliga kompromisser.

Därtill måste regeringen ställa sig frågan: Vad har Sverige att erbjuda de företag som hittills sett Storbritannien som en viktig bas och framöver måste ha en bas inom EU:s gränser? Delegationer från EU:s medlemsstater sägs redan uppvakta ledningarna för de stora europeiska företagen. I den kampen måste Sverige inventera vilka fördelar som finns, skapa nya där det saknas och locka hit företagen.

Kommentera