SCB-siffrorna säger samarbete – den pågående valrörelsen dikterar motsatsen

Flemming Kristensen

Fredagens energiöverenskommelse visar att det går att hitta kompromisser i svensk politik, men dagens sammandrabbning i riksdagen kommer att visa upp skillnaderna mellan de politiska blocken. I partiledardebatten är det nämligen val enligt den logiken som moderna partier oftast agerar efter, och då är det – åtminstone retoriskt – väldigt långt till nästa politiska avtal.

SCB släppte för två veckor sen nya siffror, som i stora drag bekräftade bilden av ett allt mer stabilt politiskt scenario och därmed ett fullt möjligt utfall av valet 2018. Vi kan kalla detta scenario 40-40-20. Ett rödgrönt block på runt 40 procent, fyra Allianspartier på runt 40 procent och ett SD som nosar på 20 procent.

Detta kräver samarbete, vilket försvåras reellt av moderna partier som i stor utsträckning fungerar som professionella kampanjorganisationer. Och valrörelsen – den pågår alltid, som min professor i valforskning i Köpenhamn ofta predikade för mig.

Valrörelsen – den pågår alltid

Denna SCB-upplaga med svaren på frågan Vilket parti skulle du rösta på om det vore riksdagsval någon av de närmaste dagarna blev nog främst en kalldusch för Alliansen. I stort sett alla andra mätningar har under en relativ lång period visat på ett borgerligt opinionsövertag gentemot den tre rödgröna partierna. Senast dagen innan i en Novus-mätning var skillnaden på 7 procentenheter.

Ovanstående scenario skickade SCB åtminstone tillfälligt till hörna med eftertryck. Som siffrorna nedan visar så samlade Alliansen blygsamma 39,3 procent i SCB-mätningen, medan regeringen och Vänsterpartiet tillsammans kunde notera en andel på 41 procent.

Om det vore val idag - maj 2016, SCB

/ Andel i procent
S+ MP + V 41
Alliansen 39.3
SD 17.3
Övriga 2.4

Även om borgerliga opinionsbildare nog också i detta sammanhang har större tilltro till det privata initiativet (inte statliga myndigheter) – och därmed kommersiella företags mätningar – så ger resultatet troligen en viss nervositet bland Alliansens sympatisörer. Speciellt eftersom valresultatet ifrån 2014 därmed upprepas för Alliansens del, dock med den inte oväsentliga detaljen att KD är bekymmersamt långt under riksdagsspärren.

Motsatt är det inte direkt så att detta kan översättas till en regering som går som tåget. Även om S verkar ha återhämtat sig lite grann, så får de tre rödgröna partierna i nuläget tillsammans nästa tre procentenheter mindre än i föregående val. Vinnaren – som i valet 2014 – är SD som noterar en väljarandel på 17,3 procent. En potentiell ”dark horse” inför 2018 är FI, eftersom ”övriga” ligger på 2,4 procent jämfört med 0,8 procent i maj 2012.

Analyseras SCB:s mittvägsmätningar i ett historiskt perspektiv, så kan det vara intressant att jämföra dessa med de faktiska valresultaten två år senare. Både för att visa hur mycket som fortfarande kan hända fram till valet 2018, och för att förstå hur mycket SD:s intåg i riksdagen har ritat om den politiska kartan i Sverige.

Som framgår tabellen nedan backade regeringen Persson i valet 2006 med 4,2 procentenheter jämfört med SCB:s novembermätning 2004. Alliansen var uträknade maj 2008, men hämtade 9,3 procentenheter fram till valet, och Reinfeldt fick fortsätta. I maj 2012 såg Löfven ut att kunna gå baklänges in i Rosenbad, men förlorade tillsammans med de övriga rödgröna partierna 7,7 procentenheter fram till valet 2014.

Skillnad i procent mellan SCB:s mittvägsmätning och valresultatet

/ 2006 2010 2014
S +MP + V -4.2 -12.1 -7.7
Alliansen 0.6 9.3 -3.1

En slutsats är därmed att det kanske inte bara är en historisk svag S/MP-regering vi ser just nu (som Alliansen ofta återkommer till), men att det  också – frånräknat SD – är en historisk svag opposition som Sverige har i dagsläget. Alliansens notering hos SCB var drygt 7 procentenheter lägre än den hittills sämsta oppositionsnoteringen i ett mittvalsår under 2000-talet för de mer etablerade partierna.

Därmed borde det vara öppet mål för ett mycket mer etablerat samarbete över blockgränsen, men icke. Lena Mellin på Aftonbladet konstaterade – utifrån ungefär samma resonemang som ovan – i en kommentar till SCB-mätningen att: Partierna måste tänka nytt, djärvt och utanför boxen om inte det ska bli sex år till av förvirring och handlingsförlamning.

Emellertid verkar låsningarna mellan de två blocken på långa sträckor att vara nästan monumentala. Dels därför att S kanske fortfarande – medvetet eller omedvetet – uppträder som det enda regeringsbärande partiet (Mellins artikel bekräftar till stor del denna tillgång till svensk politik). Dels därför att de fyra borgerliga partierna troligen fortfarande är livrädda att på allvar överge ”Reinfeldt-doktrinen” som i detta sammanhang stavas Alliansen.

Problemformuleringen inför det kommande valet är utanförskap vs. den svenska modellen

Med tanke på att båda sidorna redan har börjat problemformulera inför det kommande valet, utanförskap vs. den svenska modellen, så kan den nästa kompromissen mellan de två blocken – där alla vinner och alla förlorar – verka långt borta.

Dock visar energiöverenskommelsen att det går att få till stånd politiska lösningar. Och politik är det möjligas konst, så kanske vi återigen överraskas positivt under de kommande månaderna. Sverige behöver nämligen mer samarbete över blockgränsen. Ibland är politik också att göra det som krävs, även om det kanske inte är gynnsamt ur en kortsiktig opinionssynvinkel.

Kommentera