Visst har det blivit bättre – men det är långt ifrån bra!

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson argumenterar idag i en artikel i Dagens Nyheter för att sjukförsäkringsreformen 2008 och införandet av rehabiliteringskedjan har varit en stor framgång. Enligt Kristersson lämnade 14 200 personer sjukförsäkringen för första gången för två och ett halvt år sedan. Av dessa är det nu omkring 2000 personer som för en andra gång lämnar sjukförsäkringen eftersom de åter igen har nått den bortre gränsen på 914 dagars sjukskrivning. Att det nu ”bara” är 2000 personer som lämnar sjukförsäkringen en andra gång ser Kristersson som ett tecken på att reformen fungerar. Men fungerar verkligen sjukförsäkringen?

Visst har sjukförsäkringsreformerna haft en del positiva effekter. Även Unionens lokala och regionala arbetsmiljöombud har i Unionens undersökningar pekat på att reformerna har gjort att tydligheten i sjukförsäkringen har ökat. Och visst är det mycket glädjande att folk som har varit sjukskrivna kommer tillbaka till arbetslivet.

Samtidigt finns det stora brister både i sjukförsäkringens regelverk och i hanteringen av rehabiliteringskedjan. För Unionens medlemmar är psykisk ohälsa i form av stressrelaterade sjukdomar och depression/förstämning den främsta sjukskrivningsorsaken. Samtidigt är dagens tidsgränser inom sjukförsäkringen oftast för snäva för dem som råkar ut för psykisk ohälsa (som dessutom i många fall är helt eller delvis arbetsrelaterade). I praktiken innebär de snäva tidsgränserna att sjukförsäkringen inte ger dem som drabbas av psykisk ohälsa en rimlig möjlighet att komma tillbaka till sitt ordinarie arbete – och detta tycker Unionen är problematiskt. Tidsgränserna kan ha sin poäng men deras utformning behöver ses över så att sjukförsäkringen ger alla sjukskrivna en rimlig chans att komma tillbaka till sitt tidigare arbete.

Även i hanteringen av rehabiliteringskedjan finns det brister. Exempelvis visar Unionens egna undersökningar att många av Unionens regionala och lokala arbetsmiljöombud, och även medlemmar, upplever att arbetsgivarna brister i sitt rehabiliteringsansvar. Och Försäkringskassan bister i sitt ansvar att utreda behovet av rehabilitering för sjukskrivna och möjligheterna till omplacering eller arbetsanpassning. Resultatet blir i alltför många fall att de sjukskrivna inte får den rehabilitering de behöver och att arbetsgivarna väntar ut 180 dagar då arbetsförmågan skall prövas mot hela den reguljära arbetsmarknaden (eller arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden – men enligt Kristersson är det ju inte någon skillnad mellan detta och den reguljära arbetsmarknaden).

 Att sjukskrivna kommer tillbaka till arbetslivet är allt annat lika mycket glädjande. Men för att avgöra om sjukförsäkringsreformerna fungerar måste man också titta på hur vägen tillbaka till arbetslivet ser ut. Tanken med en sjukförsäkring måste vara att de som blir sjuka ges en inkomsttrygghet och en rimlig chans att komma tillbaka till sitt arbete. Och om inte det går skall de få hjälp att finna ett annat arbete – vilket i sin tur förutsätter en fungerande arbetslöshetsförsäkring som ger en rimlig ersättningsnivå. Även om Kristersson kan ha rätt i att sjukförsäkringen inte längre är en välfärdspolitisk återvändsgränd är det inte heller en autostrada till det inkluderande arbetslivet. Idag gör bristerna inom sjukförsäkringen vägen tillbaka till arbetslivet onödigt mödosam för de sjukskrivna. Unionen arbetar för att ändra på det.