Det är spännande att läsa konjunkturprognoser och att jämföra prognosmakares syn bakåt. Då framträder tydligt en grundsyn på konjunkturutvecklingen samtidigt som hänsynstagandet till faktiska historiska utfall korrigerar synen.
Idag presenterar Konjunkturinstitutet (KI) sin senaste rapport över svensk ekonomi. Det är tydligt att man skiljer sig i synen på ekonomins styrka från finansdepartementet. Både KI och finansdepartementet (enligt av finansministern redovisade siffror vid regeringsöverläggningarna för en vecka sedan) har skrivit upp sina prognoser för 2012 jämfört med närmast föregående prognos. De siffror som kommit in för den faktiska utvecklingen första halvåret i år är starkare än vad som förväntats.
Både KI och finansdepartementet skriver upp sina respektive prognoser för 2012 till 1,6 procents tillväxt. KI har ökat tillväxtprognosen från 0,9 procent i juni och finansdepartementet från 0,4 procent i vårpropositionen. De har dessutom båda skrivit ned sina prognoser för 2013 något. KI från 2,3 procent i juni till 1,8 procent idag, medan finansdepartementet har skrivit med sin prognos från 3,3 procent i vårpropositionen till 2,7 procent vid finansministerns nuvarande bedömning.
Ett starkare 2012 men svagare 2013 än tidigare väntat är alltså bilden. Framför allt skiljer sig de två bedömarna åt när det gäller synen på hur arbetsmarknaden ska utveckla sig, där finansministern är betydligt mer optimistisk än KI. Finansdepartementet är också mer positiv än KI beträffande exportutvecklingen.
Unionen kommer under början av oktober att presentera sin nästa prognos och det vore fel att föregripa vad den kommer att säga. Det finns dock en aspekt som policymakarna bör fundera mer på än vad som är fallet idag. Den svenska exporten och därmed viktiga delar av näringslivets konkurrenskraft är beroende av kronkursen. Som det ser ut så stiger kronan i relation till de viktigaste konkurrensvalutorna. Det betyder att svenska produkter blir relativt sett dyrare.
Penningpolitiken fokuseras mot att hålla inflationen inom det angivna målet (2+/-1 %), vilket inte lyckas särskilt väl då inflationen är lägre än ambitionen. Då statsskuld är under kontroll och statens lånebehov relativt sett litet och efterfrågan på ”säkra” statspapper stor drivs efterfrågan och därmed priser på kronor upp. Vilka åtgärder funderar politiker och riksbank på för att bidra till att stärka svensk konkurrenskraft i det kortare perspektivet?
Twitter
No comments yet.