På SvD:s Brännpunkt har Pontus Braunerhjelm, Klas Eklund och Magnus Henrekson presenterat ett förslag till ett s.k. innovationspolitiskt ramverk. Mycket av det som sägs är sådant vi alla har hört förut men som tål att sägas på nytt: Att vi måste bli bättre på att nå resultat av de resurser som staten lägger ner på forskning och utveckling. Författarna hänvisar till att antalet patent inte motsvarar insatsen i FoU, det som ibland kallas den svenska paradoxen. Detta är dock något som motsägs bland annat av Åsa Lindholm Dahlstrand, professor i Lund och Mathias Uhlén professor vid KTH (i Vetenskapsradion Forum Special).
Måhända är vi inte så usla på patent, men det är heller inte rätt att enbart fokusera på patent. Tvärtom har de innovativa företag som baserar sin verksamhet på tjänster ofta ingen nytta av att använda andras patent eller att skydda sina nya idéer med patent. För tjänster krävs andra lösningar och patent som måttstock måste därför kompletteras med andra sätt att mäta framgång av forskning och utveckling.
Ett sätt att mäta om forskningen gör nytta är att försöka mäta i vilken utsträckning forskningsresultat når marknaden och kan omsättas i nya produkter och i bästa fall ökad sysselsättning. För detta behöver rörligheten öka mellan högskolor/universitet och näringsliv/offentliga verksamheter. Resurstilldelning för forskning inom akademin bör baseras på i vilken grad samverkan sker med det omgivande samhället, vilket knappt sker alls i dag. Artikelförfattarna berör dessa frågor men förslagen riktas huvudsakligen in på att sänka skatter för företag, kapital och individer: Reformer efterfrågas bland annat för att lösgöra riskkapital och för att det ska vara lönsamt för en entreprenör att ta risk och investera.
Särskilt positivt ur fackligt perspektiv är att författarna anser att innovationsförmåga måste ge utslag i anställdas lönekuvert.
Debattartikel baseras på en bok som presenterades igår vid ett seminarium. Här finns mer att kommentera och diskutera vilket jag återkommer till.
Twitter
No comments yet.