Ratios korkade seminarieupplägg övertygar bara frälsta

Vissa seminarier är sämre än andra. I går höll Ratio ett seminarium om tysk lönebildning och vilka lärdomar vi kan dra i Sverige av de förändringar som har genomförts i Merkels land undet det senaste decenniet. Upplägget var minst sagt övertydligt. Ratio, ett så kallat forskningsinstitut som finansieras av Svenskt Näringsliv och där detta seminarium finansierades av Almega och Teknikföretagen, bjuder in forskare från ett motsvarande tyskt institut. Tyskarnas presentationer visade hur lyckosamma de tyska reformerna har varit.

Därefter får svenska arbetsgivarrepresentanter, från Almega och Teknikföretagen (nämen!), första ordet och säger att öppningsklausuler borde införas i Sverige och att en redan mycket återhållsam svensk löneökningstakt borde pressas tillbaka ytterligare. Detta kryddar de med en ”neutral” forskare från Ratio som fortsätter i samma spår men med en annan språkdräkt.

Det här korkade upplägget övertygar ingen som inte redan är frälst och bidrar inte till en konstruktiv diskussion om vad som Sverige möjligen kan lära av Tyskland (och Tyskland av Sverige). För det första: de tyska reformerna har inte varit så lyckosamma som tyskarna och Ratio påstår. Till exempel är tysk BNP-nivå fortfarande lägre än före finanskrisen (till skillnad från i Sverige), reallönetillväxten har varit betydligt långsammare än i Sverige under en lång följd av år och kanske framför allt har sysselsättningsutvecklingen varit mer gynnsam i Sverige. Den tydliga politiseringen av seminariet gick så långt att tyskarna inte ens bemödade sig att kommentera hur mycket sysselsättningen har hållits uppe i spåren av finanskrisen på grund av deras permitteringssystem.

För det andra måste man kunna göra det troligt att det är de påtalade reformerna som har lett till en viss utveckling. Det gjordes inte.

För det tredje har vi en del att lära av Tyskland när det gäller deras lärlingssystem och övergången mellan skola och arbetsliv. Där ska vi dock komma ihåg att en avgörande förklaring till den låga sociala rörligheten i Tyskland i förhållande till Sverige och övriga Norden är ett cementerande och segregerande utbildningssystem. Blir ni överraskade när jag säger att seminariet inte tog upp frågorna om de konserverande sysselsättningsgarantier – oftast i utbyte mot lägre löner och andra villkorsförsämringar – som används i Tyskland eller att tyska företag tvingas ta sociala hänsyn vid urvalet av personer som måste lämna företaget vid nedskärningar?

Hur kan det bli så fel? Min tes är att de värsta testuggarna är så övertygande om att världen fungerar precis enligt deras värderingar att de inte finns någon anledning att diskutera hur verkligheten är beskaffad, men jag tror också att näringslivets tydliga dominans i samhällsdebatten i bland leder till att dess representanter underskattar sin omvärld och tar sin dominerande plats lite för given. Det ska vi vara tacksamma för.